Färger i en vind

Jo, som sagt, julen var en besvikelse. Dagen var i och for sig ratt mysig. Jag hjalpte mamma Yolanda att forberede mat och det kom lite slaktingar som irrade omkring och sen kom det aven folk fran kyrkan for att gratulera pappan som fyllde ar. Tank att han lyckades fodas pa samma dag som Jesus...

Men sen var det ju kvallen som det hade pratats sa hemskt mycket om , det skulle ju bli sa glatt och roligt och alla skulle vara tillsammans hos farmorn. Vi akte till farmorn men det var liksom ingen dar, mamman och pappan kom inte forran jaghade stuckit, farbrorn forsvann och fastern dok inte upp, drosen med ungar kom och gick. Jag, farmorn, farbrorns fru , Aryeris och ehnnes pojkvan satt utanfor huset och gjorde ingenting. Som tur var pagick det en piñata langre upp langs gatan sa vi fick lite stamnin i allafall.

Men jag drog mig vidare till Hanna och grabbarna, inte sa lyckat det heller. Inte sa bra stamning sa jkag ville bara hem och sova.

Hanna akte i lordags, vilket kanns valdigt trakigt och tomt. Nu finns det ju ingen som forstar mig har... Men det ska nog ga bra, jag far ju i alla fall lite besok snart :)

Jaha, nu forsvann allt som jag hade skrivit om jul och nyar och Hanna och allt. Kul! Och inte har jag tid att skriva om det heller... Kan sammanfatta det kort tills vidare:

Julen = besvikelse
Hanna har akt hem= ensamt
Nyar= kan inte bli lika roligt som att vara i Hagalund med basta familjen Forsmark med god mat, scharader och en massa tok, men hoppas pa det basta

Kan handa att jag utvecklar en annan dag

Dan fore dopparedan! Ja, det kanns valdigt komiskt och konstigt. Det kanns som att vi befinner oss i en annan dimension har. Man ser hur folk skriver hur de haller pa och julpyntar och fixar dar hemma. Har har man pa sin hojd hort jullatar spelas pa gatan. Inga forberedelser alls, vekar inte vara sa speciellt annat an att de koper nya klader och ater middag med familjen.

Och hemma ar det riktig sno forsta julen pa lange, det var ju synd att jag skulle missa just den. Men jag ar glad anda att jag ar har, aven om jag hemskt garna skulle ha varit med min alskade familj just imorgon. Julafton ar liksom min favoritdag... Men, men, det kommer fler jular, hoppas att de ar lika vita och kalla som denna. For er alltsa. Har ar det ju stralande solsken och svett som galler.

Min plan for morgondagen ar till att borja med middag hos farmorn med alla pratglada kusiner och fastrar och farbroder. Det kan nog bli trevligt, det ar just de dar ungarna bara som kan bli lite for pratglada och fragvisa... Sen far vi se vad som hander.

Forresten, vad var det for julkalender i ar?

Emelie

Sa var det sondag. Borjade dagen med att tvatta min enorma hog med tvatt, men det var nastan lite roligt faktiskt, rogivande pa nat satt.  Stannade till pa vandrarhemmt och pratade lite med Azucena, fick da hora att hennes son Lester ska gifta sig idag och att vi var bjudna. Kom som en overraskning, visste inte ens att han hade flickvan. Men har gar det undan!

Igar var det ocksa tankt att jag skulle folja med Hilton pa nat brollop, men kande inte for det sa jag stannade hemma och spelade fotboll i morkret och lekte med lillebror Wilder och hans kompisar istallet, det var kul :)

Annars gor jag inte sa mycket om dagarna, ar ganska nojd med att ligga i hangmattan och lasa och ha det allmant mysigt. Far dock lite langtan nar jag hor hur folk skottar sno och julpyntar, kommer bli sa konstigt att fira jul har. Det kommer liksom inte kannas som jul...

Nej, nu ar det hem och ata ris som galler! Sen far vi val se om det blir brollop i eftermiddag, vore ju trevligt :)

/Emelie

Sa har annu en lugn dag borjat ga mot sitt slut. Jag kanner mig valdigt nojd med att det inte hander sa mycket, troligen for att jag precis har kommit tillbaka. Men det ar skont sa lange det varar.

Nar jag och Aryeris kom hem fran den lilla affaren (vi kopte sojakott som jag lagade till sa delikat) satt en kille utanfor huset med cykeln bredvid sig och jag funderade pa vad han holl pa med, har aldrig sett karln forr. Men sen forstod jag nar jag sag ett enormt blatt pakt vid hans fotter. Efter sadar en manad hade antligan mammas paket kommit fram :) Inneholl en hel del skojigheter, bland annat kexchoklad och bocker, varav jag redan hade den ena...

Efter den goda sojamaltiden akte jag och Aryeris till Sebaco, jag hade endast 30 cordobas kvar och det ar inte mycket att hanga i julgranen (vi har dock ingen julgran, bra en rod girland med julgranskulor...) sa jag var tvungen att ta ut lite pengar och passade pa att kopa tvattmedel, for imorgon ar det stortvatt av klader som galler (for hand mot en rafflad betongbank om ni inte har forstatt hur det gar till) och lite harfarg, jag har namligen fatt en fin liten utvaxt...

Nar jag klippte haret i USA var nastan det forsta frisoren fragade om jag skulle farga haret, men pga kostnaden valde jag att avsta, men kande for varje tag hon tog med borsten hur den bara blev langre och langre... Sen var det aven en kvinna  en sminkaffar i Miami fragade om detta var min naturliga harfarg. Nej, sa jag och kunde stolt visa upp min fina utvaxt, sa har ser den ut!

/ Emelie

Jag vet att det finns nagra som har som morognrutin att kolla om nagot har rapporterats harifran. Sa, godmorgon pa er och hoppas ni far en underbar dag!

Sadar runt elva-tiden igar kvall kom vi hem till Dario igen. Det kandes faktiskt bra, fick ett varmt mottagande av Hilton och min kara nica-mamma. De var sa glada att se mig och jag var sa glad att se dem.

Tillbaka till alla valbekanta ljud gick det hur latt som helst att somna, till skillnad mot tystnaden i USA... Och som vanligt vaknade jag tva timmar innan jag hade velat av familjens bestyr. Ni vet: musik, matlganing, prat och skrik. Det ar sa det ska vara.

Hela dagen har jag bara varit hemma och njutit och tagit det lugnt, kanner mig lung och rastlosheten har inte infunnit sig annu. Det kanns bra, nu aterstar bara att packa upp och stada ordentligt. Ni som kanner mig vet ju att det kanske inte ar det forsta jag tanker pa...

Nar jag lag och hade det mysigt och redan var nojd i hangmattan kom Aryeris ut med ett brav som jag hade fatt, fran mormor och morfar! Jag blev sa otroligt glad, laste om dem flera ganger och kande bara hur gladjen stralade i kroppen. Harligt att hora om hur livet rullar pa dar i Norrala :) Jag hade garna kommit forbi, atit lite av mormors underbara grot, spelat en liten trudelutt med morfar och pratat om livet, men vi har nanting att langta till!

/ Emelie

Då var det slut på det här lilla äventyret då. Imorgon åker vi tillbaka hem till Dario igen. Det har varit skönt att komma därifrån ett tag, det har varit några riktigt härliga dagar.

Gillade Miami, känns så fritt på nåt vis med så himla mycket olika människor. Det är kul. Mitt bland alla människor - folk med gitarr, karlar med string, top less-brudar, fullt påklädda jättar  - kom det dessutom några knäppisar från en spansktalande tv-kanal (om vi gissade rätt) som trakasserade folk runt omkring oss. Och sen blev det även lite modellfotografering av nån lång, smal blondin som struttade fram efter strandkanten med ett par skor svängandes i händerna. Händelserik dag på stranden...

Förutom stranden har vi ju shoppat en del också. Och något som jag tycker är hemskt mysigt är att strosa omkring i staden på kvällen, bland restauranger och kvällsöppna butiker och bara känna av atmosfären och mysa.
Ja, härliga dagar som sagt, men det ska ändå bli skönt på nåt vis att komma hem igen. Packning har pågått för fullt och för min del gick det i alla fall bra att få ner allt, är dock lite orolig för vikten. Men jag ska inte oroa mig i förväg, är det så att det är för mycket är det nåt jag får ta itu med imorgon. Nu ska jag bara njuta av sista tiden här och hoppas att jag klarar mig på de få dollar jag har kvar...

Vi har nu flyttat från Hannas släktingar i Boynton Beach till ett hotell i South Beach, Miami. Vi hade en riktig tur som fick tag på ett billigt hotell precis vid stranden. Det blir nästan fyra dagar av bad och shopping. Eller ja, shopping tror jag att vi har fått nog av nu. Idag har vi varit på det största köpcentret jag har varit på, Aventura Mall. Tyvärr var det lite för mycket dyra butiker, men om man vill fördriva tiden så kan jag lova att man håller sig sysselsatt. Och det blev lite inköp i alla fall. Trots mycket klädaffärer och skor osv så tror jag att min nya favorit är såna där mysiga New Age-butiker. Kanske min andlighet tar en annan väg en den pappa Wilder försöker leda in mig på :P

Så de resterande två dagarna kommer förmodligen spenderas på stranden. Det känns härligt, sola och bada och bara njuta sista tiden innan vi drar hem till Dario igen...

Det är så otroligt annorlunda att vara i USA jämfört med Nicaragua, med Sverige med för den delen.  Och jag tror att skillnaderna märks av ännu mer just för att vi kommer direkt från Nicaragua och inte från Sverige.

I Nicaragua där gör man lite som man vill, inte så mycket regler, inget är perfekt men allt är lite charmigt. Här däremot är allt perfekt, inte ett skräp på gatorna, det finns till och med små behållare där man kan plocka hundbajspåsar. Gatorna är så rena och man skulle kunna gå barfota över hela stan, jag blev faktiskt uppriktigt förvånad när jag såg en fimp ligga på gatan. Alla lever sina "perfekta liv" med sina nya stora bilar och bor i sina perfekta hus. Men det är inget som tilltalar mig. Jag tror det är därför jag aldrig har haft nån lust att åka hit tidigare.

Idag åkte vi på en båttur, en lyxig yacht som tog oss runt en kanal kantad av riktiga lyxhus. Helt sjukt stora med den ena pooldesignen värre än den andra. Och först var jag helt oberörd, jag kunde inte uppskatta eller imponeras av dessa stora fina hus. Sen blev jag mer och mer irriterad, det var inte en själ, inte en enda människa, som använde sin pool. De fanns bara där med sitt vattenfall eller jaccuzzi i mitten som skryt ut mot hela kanalen.  De stora lyxbåtarna låg bara förtöjda vid bryggorna. Är de lyckliga av detta? De har allt, men använder det inte. Jag mår dåligt av det här, särskilt när man vet hur enkelt de har det där vi lever. Här känns allt så överflödigt, all denna lyx och perfektion har fått mig att sätta ännu mer värde på allt det andra, i mitt Nica-liv. Visst, hemma i Dario har jag ingen diskho och ingen enhetlig, fräsch toalett, men ändå känner jag mig mer hemma där... Allt känns bara så naturligt.

Visst jag trivs väl bra här, det är skönt att leva lite lyxigare och USA är ett fantastiskt land på sitt sätt. Men jag blir inte berörd.

Här har vi även insett hur vana vi har blivit med livet i Nicaragua och vi kommer på oss själva med att inse att sånt vi klagade på där kanske är det vi vill ha ändå, det vi trivs med. Härom dagen gick jag ut på en morgonpromenad. Allt var knäpptyst, gatorna var tomma sånär som på en dam som rastade sin hund. Och så kommer det i princip att vara när jag kommer hem till Sverige igen. Först kändes det skönt, men sen sorgligt, tomt. Visst har det känts störande att aldrig få vara riktigt ifred när man går nerför gatan, det är alltid liv och rörelse, alltid reggeton och folk som skriker och visslar. Något som jag har stört mig mycket på. Men kanske det är bättre än att man bara går förbi helt obemärkt, i tystnad.

Vi har även haft svårt att sova om kvällarna. Det är helt enkelt för tyst. Inga tuppar som gal eller hundar som skäller eller folk som skriker eller reklam som skriks ur högtalare.

Vi pratade mycket om detta igår när vi satt på en trevlig italiensk restaurang, jag och Hanna. Om att söka efter lycka, om att söka efter nånstans att höra hemma, om att söka efter mening. Livet här gör oss inte lyckliga, vi känner oss inte hemma här. Jag tänkte på det när jag hysteriskt sprang omkring och shoppade tidigare samma dag. Vad fan håller jag på med? Sånt här blir man inte lycklig av. Vad är äkta lycka? Och jag har insett, att äkta lycka är det jag gång på gång lämnar, de närmaste, de man älskar.

Jag hoppas att ni inte tolkar det jag skriver nu fel, för jag är jättetacksam över att jag har fått möjligheten att åka hit, det har varit en mycket bra upplevelse och vi har haft väldigt roligt, men jag har även lärt mig mycket. Fått mer perspektiv.

Det är även svårt att uppnå detta i Nicaragua, detta att höra hemma. Jag önskar att jag kunde bli mer omtyckt för den jag är. Inte för vad jag har eller hur jag ser ut. Men jag har insett efter så här lång tid att det är svårt att komma in på djupet hos folk, det är bara några enstaka som öppnar sitt inre och visar intresse för mig som person, min personlighet, mitt inre. Och jag har märkt att relationen till folk som jag har umgåtts mycket med ända sen jag kom hit fortfarande ligger på samma ytliga nivå.

Det blev mycket djupt prat nu, och jag förstår om de flesta tappade intresset innan hälften men för er som stod ut ända hit: Starkt jobbat! Under mitt och Hannas samtal igår kom allt det här upp. Det kändes så bra att få alla tankar ur sig och tankar som jag inte visste fanns kom så lätt fram med hjälp av att prata med Hanna. Jag tror att det är svårt, men jag vill att ni ska förstå. Jag vet att det är svårt genom att bara få saker berättade för sig, det måste bara upplevas för att få riktig förståelse. Och jag hoppas att ni får möjligheter, att ni tar möjligheter. Till upplevelser, vilka upplevelser som helst. För att kunna försöka förstå sig på världen, människor, värden och mening.

/ Emelie

Idag har vi haft en heldag på stranden, riktigt härligt! Jag älskar att vara vid havet, ger mig sån frihetskänsla vilket är skönt efter två och en halv månad i inlandet, smått klaustrofobiskt...
Lagom temperatur, inte alls för  varmt, svalkande vatten och fin vind. Smarrig glass och god mat. Ja, man kan inte vara annat än nöjd. Nu håller vi på och planerar lite vad vi ska göra resten av tiden här...




/Emelie

Efter mycket strul på flygplatsen befinner vi oss äntligen i Florida. Planet skulle gå klockan två, men blev först uppskjutet till klockan halv fyra och sedan till fem, slutligen meddelades det att flyget skulle bli inställt till klockan sju morgonen därpå. Det blev inget gnäll, vilket det skulle ha blivit om det hade varit ett gäng svenskar som skulle iväg, alla var glada och frågade varandra vart manskulle bo och var man kom ifrån och var allmänt trevliga. Förvånande nog blev det smidigt ordnat så att vi fick ta in på ett hotell i närheten, blev skjutsade med buss och fick biljetter till mat och rum. Jättefint hotell.

Halv fem dagen därpå ringde alarmet och det var dags att pallra sig iväg till flygplatsen och flyga iväg till Miami, där vi blev hämtade av Hannas farmors syster och hennes man, jättetrevliga människor. De bor i ett jättefint område för 55+ där alla hus ser likadana ut, här finns ett klubbhus med pool, gym, ladie's card room, men's card room och festlokal och allt möjligt. Jag tycker bara det verkar så roligt, tänka att ha sån gemenskap med grannskapet och träffa en massa folk.

Huset är också jättefint, skönt med heltäckningsmatta istället för betonggolv. Och maten.. Vi fick fräsch sallad till maten när vi kom, med en massa olika salladstyper, tomater och fetaost. Vi var helt saliga. Och mjölk till frukost, riktigt god mjölk. Inte som den i Nicaragua. Underbart.

Jag tog en morgonpromenad imorse. Jätteskönt. Det var så hamoniskt att gå där bland alla likadana hus, med silverbilar på uppfarterna och med sydamerikanska trädgårdsmästare som höll på att vattna och måla. Och tystnaden. Det enda som hördes var vinden och nån avlägsen gräsklippare.

/Emelie

Nu blir det abrupt hejdå, men jag tänker bara klargöra att jag inte tänker och vill skriva i den här bloggen mer, ja jag har ju inte skrivit så mycket men nu behöver ni inte förvänta er något mer, från mig.


Barnen är det viktigaste jag tar med mig hem. Jag vill säga en en gång att de har lärt mig så mycket. Om bild, livet och om människor.
Och jag jobbade mycket hårt för att komma hit till Nicaragua, för det Emelie och jag skulle göra.
Och jag kommer att fortsätta jobba starkt och hårt. Alltid. Det signalerar Mig. Och det är jag stolt över.










Hanna

Lange nu har jag sett fram emot ikvall, det ar festen for Hiltons promocion. Och igar kvall satt vi nagra stycken och pratade om det, vad ska du ha pa dig osv. Men nej, nu blir det tydligen inte av. Pappa Vega hade tydligen hittat nat han inte gillade i Hiltons rum imorse sa, utan att Hilton vet om det annu, kommer han inte att fa ga. Och da ska ju inte Aryeris eller nan annan ga heller... Kul, kul. Men Hanna har i alla fall erbjudit mig att komma med henne och grabbarna eftersom Carlos ocksa hade sin promocin igar.

Ja, den kanske jag ska beratta lite om. Borjade med att alla, sadar en 150 elever, skulle ropas upp och ga in var for sig med en mamma eller pappa, exempelvis: "Hilton Antonio Vega Flores, acompañado por su mama Yolanda Flores". Sa ni kan ju tanka er att det tog sitt lilla tag...Sen var det saklart en prast som skulle prata i evigheter, alla skulle fa sina diplom och ropas upp annu en gang med sin foralder. Ja, nasten fyra timmar tog det. Segt? Ja.

/ Emelie

JAA WOW, Hanna skriver, helt otroligt va???
Det kanns som om denna blogg egentligen borde vara Emelies.
Jag tror inte blogg-grejen ar nagot for mig, faktiskt. Jag blir bara nervos over vad jag ska skriva, ocksa for jag angest. Ja herregud, varfor ska jag fa det liksom... nar det handlar om livet vid Hanna och i Hanna sa ar det ALLTID mycket kanslor inblandat. Mitt liv ar en berg och dalbana.

Ja vi ar ju nu i Managua iallafall. Det ar valdigt skont att fa vara har hos denna underbart snalla familj som later oss bo har i nagra dagar. Carol (mamman) har tagit hand om oss sa val. Och igar kvall sa gav jag henne en stor och lang kram for att jag kande sa mycket karlek gentemot henne. Tacksamhet. Tack. Tack. Tack.

Imorgon aker vi tillbaka till Dario.

Det ar valdigt blandade kanslor. Har har man levt ett liv i tva dagar, i en helt annan varld, and den som vi lever i Dario. Det kans konstigt och obekvamt nar man tankar pa det. Att manga bor fint och bra och har alla bekvamligheter, isolerade fran resten av landet och alla manniskor, som lever ett liv i en sa lag standard och ja... fattar ni?

Jag har forstatt att det vi har gjorti Dario, bott i riktiga Nicaraguanska familjer, jobbat pa skolan och ..... det ar riktigt tufft och storartat och inte ar det alla som klarar av det. Vi har verkligen fatt leva i det RIKTIGA Nicaragua. Med de RIKTIGA Nicaraguanerna.

Det har varit sa skont att prata med Carol om allt man irriterar sig pa kring NICARAGUANERNA. Alla olikheter och skillnader fran varan kultur. Vi har uttropat i kor, att Ja so dar kanner vi det ocksa! Precis sa! Visst ar det jobbigt?

Da vet man att man inte ar ensam om sina tankar om att kanna sig utnyttjad, ledsen och manga ganger bedrovad over manniskorna har. Men alla dessa stunder dar man bara alskar folket har vi pratat om.
Och det ar det jag ska ta med mig hem. Jag vill att karleken och varmen ska vara storre en det negativa nar jag aker hem.

For det ar sa att jag aker hem den 26 december. Jag ar fardig har, for den har gangen. Jag kommer tillbaka och har redan planerat en resa hit i huvudet nasta november. en manad eller sa.
Jag ar valdigt glad over att jag gjort denna resa och jobbat med barnen med bild och ja, det blir mycket efterarbete hemma i huvudet. Jag angrar ALDRIG att jag akte hit till Nicaragua, vulkanernas och sjoarnas land.

Detta land och manniskor har oppnat upp mitt sinne och gett mig mycket perspektiv pa livet, manniskor och kultur. Det gynnar mig livet ut. Och om jag en gang har lart kanna ett land och manniskor, da slapper jag det inte lika latt, sa jag vill bara saga det, jag kommer tillbaka....


Hanna

Vi stannar en dag langre an planerat har i Managua. Det var sa skont med lite miljoombyte, aven om det kanns lite konstigt. Men vi har hittat pa en massa saker sa jag kanner mig inte lika rastlos langre, som jag gor i Dario.

Just nu befinner vi oss i Managua hos Carol, en amerikansk kvinna som jobbar en dag i veckan pa var skola. Det var skont att komma bort ett tag och hitta pa lite saker, och hon har ett fint hem.  Dar ingar bland annat:

* Ett riktigt kok, inklusive diskho
* Mjuka soffor (alltsa inga harda gungstolar)
* Kaklat badrum , vi har till och med ett eget med, som Hanna sa glatt utropade: ah, handdukar!
* Ett lager av mat, dvs ett valfyllt kylskap och ett skafferi med varor som racker langre an till dagen darpa
* Internet
* Pool

Ja, som ni kanske forstar sa ar detta inget som vi har hemma i vara familjer. Nar jag kom hit tankte jag, ah vilket lyxhus, men sen efter ett tag insag jag att detta ar alla saker som vi ar vana vid hemma i Sverige, som vi tar forgivna, utom poolen da. Men for oss, efter att ha levt sa lange under sa enkla forhallanden, verkade allt som ren lyx. Tank att ha ett enhetligt badrum, med riktig dorr och spegel sa man kan se sig sjalv nar man tvattar ansiktet. Och kaklad dusch! Med frascha handdukar upphangda pa fina krokar.

De lever inte alls i samma Nicaragua som vi gor, de har som ett eget litet mini-USA och jag tror inte att de, aven om de befinner sig i en speciell situation  med manga av de hinder och skillnader som vi stoter pa, kan satta sig in i var situation. De blev alldeles hapna nar jag berattade att jag inte har nagon diskbank, ingen diskho och nar Hanna berattade att hon delade sovrum emd tva personer, varav den ena ar en man i trettioarsaldern som far agressionsutbrott lite da och da.

Det satter verkligen saker i perspektiv, att uppleva alla dessa saker pa nytt, som vi annars tar for givna. Jag menar, vi akte till en marknad idag och sen at vi pa Pizza hut  och gick pa bio, vi fardades i en egen bil och stod inte inklamd i en overfull buss, som vilken nicaraguan som helst. Ja, det kanns bara konstigt alltihopa... Detta pratade jag och Hanna mycket om i bilen pa vagen hem...