Färger i en vind

Det känns så otroligt konstigt att allt är över nu. Att jag är tillbaka i Sverige och inte längre i Nicaragua. Det känns tomt på nåt sätt. Trots att jag är ledsen över att ha lämnat så mycket kvar där är jag dock ännu gladare över vad jag har med mig hem, vad som finns i mitt hjärta, mitt sinne och i mitt minne. Det har varit det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Det allra viktigaste. Och jag vill bara tillbaka. Det känns så fel att vara här på nåt sätt, till all stress, materialism, allt tagande för givet. Saknar mentaliteten, det spirituella och alla underbara människor. Men sen är det klart att jag är jätteglad över att vara hemma och få träffa alla nära och kära igen.

Jag kommer nu att fortsätta skriva på min gamla blogg: www.aimili.blogg.se, men kommer säkert uppdatera här någon gång om det kommer upp nåt som har med resan och projektet att göra.
Det kanske inte händer så spännande saker, vem vet, men jag hoppas ni vill hänga med mig i alla fall :)

Det har hant en hel del pa sista tiden, kulaste helgen nansin tror jag. I fredags var jag och min nica-pappa med pa tv i nan lokal tv-kanal. Det var kul. Typ ett program dar de brukar predika, pappan predikade forst och sen stallde han lite fragor till mig om svenska kyrkan, om mitt liv, hur jag kom till Nicaragua, framtiden och lit sant. Det gick hur bra som helst, var nastan inte nervos alls!

Sen var det avskad for svenskarna pa vandrarhemmet med mat och piñata. Sen drog vi till nan 50 arsfest so m var helt dod nar vi kom men sen drogs stamningen upp och vi dansade som bara den. Sen drog jag med Mickis ut en svang med "lokalborna", hur kul som helst. Pratade om en massa tokigheter och nar kvallen borjade vi ga mot sitt slut gick vi till parken som var helt ode. Hilton och Jose Lionel dansade fram langs gatorna helt synkat och sjong, Mickis hangde pa hon med. Galet roligt!

Pa lordagen var det en konsert pa skolan dar jag jobbar. Tanken var att ungdomarna skulle fa nat att gora och som inte hade med alkohol attt gora. Det var min van Carol och som hade tagit initiativet och planerat konserten. Bandet var fran mexico/USA och spelade rock. Dear Matthew hette de. De var bra.

Igar var det dop. Vi var nio stycken som skulle dopas och vi akte med nagra andra till en flod dar vi fick ga i till pastorn och nagra till som stod och hjalpte till. Ocksa blev vi dopta och helt doppade i floden. Det kanndes bra och alla var sa glada.

Nu aterstar tre dagar av min tid har. Det kanns helt sjukt, jag vet inte hur jag ska klara av det, kommer bli riktigt jobbigt. Men jag sager som min van David: Det ordnar sig!

Jag kom pa nan liten rolig anekdot harom dagen som jag hade tankt skriva om. Men den ar som bortblast nu.
De senaste dagarna har varit roliga. Har varit en del med den svenska gruppen nu nar de har varit har. Vi gick och kopte glass en kvall som vi avnjot vid plazan medan vi tittade pa en basketmatch. Sen belv det lite karusellakande, tror inte de hade varldens basta sakerhetsanordning men jag har aldrig akt en pariserhjul i san hog fart sa det var riktigt roligt. Sen har jag bara umgatts lite med Frida, suttit i hangamttorna och njutit. Vart till Sebaco. Nu ar de i Leon, sa jag passar pa att umgas med familjen. Vart till Calabaza ocg badat i pool har vi ocksa gjort. Riktitg skont. Och arets hojdpunkt for de kladbadande nicaraguanerna kan jag tanka mig da det kom  en sju atta bikinikladda svenskar och tog over poolen.

Just det, jag fick veta igar att jag ska vara med pa ett mote med lararna pa fredag. Har aldrig hant forr. Det skulle bli som en utvardering pa det jag har astadkommit har...kanns lite nervost, men jag hoppas att de tycker att jag har gjot det bra. Eller vi rattare sagt.

Det har inte blivit sa mycket skrivade pa sista tiden, antagligen for att jag har sa lite tid kvar och den tiden vill jag inte agna at att sitta vid datorn...

Senaste nytt ar att Frida och de andra svenskarna har kommit. Helt underbart. Jag lag i min sang pa vandrarhemmet nar jag horde dem komma. Sprag ut och letade efter Frida men sag henne forst inte, men sa i famnen pa Kurt sag jag lillgumman komma gaende med sin ryggsack och kudde. Sa jag sprang och vi kramades och vi snyftade och det var en riktigt fin stund.

De har fullt upp med sitt program sa vi har inte hunnit traffas sa mycket, men en del har vi hunnit prata i alla fall. En dag var Beatrice och Linda med mig i skolan for att gora et litet projekt, sen fick de folja med mig hem och ata lunch och traffa en del av min familj. Det var trevligt, kanadensaren Graeme kom ocksa, en man som brukar prata i kyrkan, har som en kurs pa fyra veckor eller nat sant. En mycket klok man, sa han bjod in dem. Sa jag fick med mig sex svenskar. Det roliga var att han hade sagt forsta gangen, da jag inte var med "jag kanner att det kommer svenskar att ga i min skola", veckan efter kom jag och sen kom en hel dros.

Nu hoppas jag kunna hitta pa Frida och tjejerna i eftermiddag, har inte sett dem sen i torsdags for de har varit ute pa aventyr...

Fler bilder kommer sen pa min Nica-pappas malningar. Han blev inspirerad av mig sa nu har han en ny hobby. Jag ar sa stolt!