Djup
Det är så otroligt annorlunda att vara i USA jämfört med Nicaragua, med Sverige med för den delen. Och jag tror att skillnaderna märks av ännu mer just för att vi kommer direkt från Nicaragua och inte från Sverige.
I Nicaragua där gör man lite som man vill, inte så mycket regler, inget är perfekt men allt är lite charmigt. Här däremot är allt perfekt, inte ett skräp på gatorna, det finns till och med små behållare där man kan plocka hundbajspåsar. Gatorna är så rena och man skulle kunna gå barfota över hela stan, jag blev faktiskt uppriktigt förvånad när jag såg en fimp ligga på gatan. Alla lever sina "perfekta liv" med sina nya stora bilar och bor i sina perfekta hus. Men det är inget som tilltalar mig. Jag tror det är därför jag aldrig har haft nån lust att åka hit tidigare.
Idag åkte vi på en båttur, en lyxig yacht som tog oss runt en kanal kantad av riktiga lyxhus. Helt sjukt stora med den ena pooldesignen värre än den andra. Och först var jag helt oberörd, jag kunde inte uppskatta eller imponeras av dessa stora fina hus. Sen blev jag mer och mer irriterad, det var inte en själ, inte en enda människa, som använde sin pool. De fanns bara där med sitt vattenfall eller jaccuzzi i mitten som skryt ut mot hela kanalen. De stora lyxbåtarna låg bara förtöjda vid bryggorna. Är de lyckliga av detta? De har allt, men använder det inte. Jag mår dåligt av det här, särskilt när man vet hur enkelt de har det där vi lever. Här känns allt så överflödigt, all denna lyx och perfektion har fått mig att sätta ännu mer värde på allt det andra, i mitt Nica-liv. Visst, hemma i Dario har jag ingen diskho och ingen enhetlig, fräsch toalett, men ändå känner jag mig mer hemma där... Allt känns bara så naturligt.
Visst jag trivs väl bra här, det är skönt att leva lite lyxigare och USA är ett fantastiskt land på sitt sätt. Men jag blir inte berörd.
Här har vi även insett hur vana vi har blivit med livet i Nicaragua och vi kommer på oss själva med att inse att sånt vi klagade på där kanske är det vi vill ha ändå, det vi trivs med. Härom dagen gick jag ut på en morgonpromenad. Allt var knäpptyst, gatorna var tomma sånär som på en dam som rastade sin hund. Och så kommer det i princip att vara när jag kommer hem till Sverige igen. Först kändes det skönt, men sen sorgligt, tomt. Visst har det känts störande att aldrig få vara riktigt ifred när man går nerför gatan, det är alltid liv och rörelse, alltid reggeton och folk som skriker och visslar. Något som jag har stört mig mycket på. Men kanske det är bättre än att man bara går förbi helt obemärkt, i tystnad.
Vi har även haft svårt att sova om kvällarna. Det är helt enkelt för tyst. Inga tuppar som gal eller hundar som skäller eller folk som skriker eller reklam som skriks ur högtalare.
Vi pratade mycket om detta igår när vi satt på en trevlig italiensk restaurang, jag och Hanna. Om att söka efter lycka, om att söka efter nånstans att höra hemma, om att söka efter mening. Livet här gör oss inte lyckliga, vi känner oss inte hemma här. Jag tänkte på det när jag hysteriskt sprang omkring och shoppade tidigare samma dag. Vad fan håller jag på med? Sånt här blir man inte lycklig av. Vad är äkta lycka? Och jag har insett, att äkta lycka är det jag gång på gång lämnar, de närmaste, de man älskar.
Jag hoppas att ni inte tolkar det jag skriver nu fel, för jag är jättetacksam över att jag har fått möjligheten att åka hit, det har varit en mycket bra upplevelse och vi har haft väldigt roligt, men jag har även lärt mig mycket. Fått mer perspektiv.
Det är även svårt att uppnå detta i Nicaragua, detta att höra hemma. Jag önskar att jag kunde bli mer omtyckt för den jag är. Inte för vad jag har eller hur jag ser ut. Men jag har insett efter så här lång tid att det är svårt att komma in på djupet hos folk, det är bara några enstaka som öppnar sitt inre och visar intresse för mig som person, min personlighet, mitt inre. Och jag har märkt att relationen till folk som jag har umgåtts mycket med ända sen jag kom hit fortfarande ligger på samma ytliga nivå.
Det blev mycket djupt prat nu, och jag förstår om de flesta tappade intresset innan hälften men för er som stod ut ända hit: Starkt jobbat! Under mitt och Hannas samtal igår kom allt det här upp. Det kändes så bra att få alla tankar ur sig och tankar som jag inte visste fanns kom så lätt fram med hjälp av att prata med Hanna. Jag tror att det är svårt, men jag vill att ni ska förstå. Jag vet att det är svårt genom att bara få saker berättade för sig, det måste bara upplevas för att få riktig förståelse. Och jag hoppas att ni får möjligheter, att ni tar möjligheter. Till upplevelser, vilka upplevelser som helst. För att kunna försöka förstå sig på världen, människor, värden och mening.
/ Emelie
I Nicaragua där gör man lite som man vill, inte så mycket regler, inget är perfekt men allt är lite charmigt. Här däremot är allt perfekt, inte ett skräp på gatorna, det finns till och med små behållare där man kan plocka hundbajspåsar. Gatorna är så rena och man skulle kunna gå barfota över hela stan, jag blev faktiskt uppriktigt förvånad när jag såg en fimp ligga på gatan. Alla lever sina "perfekta liv" med sina nya stora bilar och bor i sina perfekta hus. Men det är inget som tilltalar mig. Jag tror det är därför jag aldrig har haft nån lust att åka hit tidigare.
Idag åkte vi på en båttur, en lyxig yacht som tog oss runt en kanal kantad av riktiga lyxhus. Helt sjukt stora med den ena pooldesignen värre än den andra. Och först var jag helt oberörd, jag kunde inte uppskatta eller imponeras av dessa stora fina hus. Sen blev jag mer och mer irriterad, det var inte en själ, inte en enda människa, som använde sin pool. De fanns bara där med sitt vattenfall eller jaccuzzi i mitten som skryt ut mot hela kanalen. De stora lyxbåtarna låg bara förtöjda vid bryggorna. Är de lyckliga av detta? De har allt, men använder det inte. Jag mår dåligt av det här, särskilt när man vet hur enkelt de har det där vi lever. Här känns allt så överflödigt, all denna lyx och perfektion har fått mig att sätta ännu mer värde på allt det andra, i mitt Nica-liv. Visst, hemma i Dario har jag ingen diskho och ingen enhetlig, fräsch toalett, men ändå känner jag mig mer hemma där... Allt känns bara så naturligt.
Visst jag trivs väl bra här, det är skönt att leva lite lyxigare och USA är ett fantastiskt land på sitt sätt. Men jag blir inte berörd.
Här har vi även insett hur vana vi har blivit med livet i Nicaragua och vi kommer på oss själva med att inse att sånt vi klagade på där kanske är det vi vill ha ändå, det vi trivs med. Härom dagen gick jag ut på en morgonpromenad. Allt var knäpptyst, gatorna var tomma sånär som på en dam som rastade sin hund. Och så kommer det i princip att vara när jag kommer hem till Sverige igen. Först kändes det skönt, men sen sorgligt, tomt. Visst har det känts störande att aldrig få vara riktigt ifred när man går nerför gatan, det är alltid liv och rörelse, alltid reggeton och folk som skriker och visslar. Något som jag har stört mig mycket på. Men kanske det är bättre än att man bara går förbi helt obemärkt, i tystnad.
Vi har även haft svårt att sova om kvällarna. Det är helt enkelt för tyst. Inga tuppar som gal eller hundar som skäller eller folk som skriker eller reklam som skriks ur högtalare.
Vi pratade mycket om detta igår när vi satt på en trevlig italiensk restaurang, jag och Hanna. Om att söka efter lycka, om att söka efter nånstans att höra hemma, om att söka efter mening. Livet här gör oss inte lyckliga, vi känner oss inte hemma här. Jag tänkte på det när jag hysteriskt sprang omkring och shoppade tidigare samma dag. Vad fan håller jag på med? Sånt här blir man inte lycklig av. Vad är äkta lycka? Och jag har insett, att äkta lycka är det jag gång på gång lämnar, de närmaste, de man älskar.
Jag hoppas att ni inte tolkar det jag skriver nu fel, för jag är jättetacksam över att jag har fått möjligheten att åka hit, det har varit en mycket bra upplevelse och vi har haft väldigt roligt, men jag har även lärt mig mycket. Fått mer perspektiv.
Det är även svårt att uppnå detta i Nicaragua, detta att höra hemma. Jag önskar att jag kunde bli mer omtyckt för den jag är. Inte för vad jag har eller hur jag ser ut. Men jag har insett efter så här lång tid att det är svårt att komma in på djupet hos folk, det är bara några enstaka som öppnar sitt inre och visar intresse för mig som person, min personlighet, mitt inre. Och jag har märkt att relationen till folk som jag har umgåtts mycket med ända sen jag kom hit fortfarande ligger på samma ytliga nivå.
Det blev mycket djupt prat nu, och jag förstår om de flesta tappade intresset innan hälften men för er som stod ut ända hit: Starkt jobbat! Under mitt och Hannas samtal igår kom allt det här upp. Det kändes så bra att få alla tankar ur sig och tankar som jag inte visste fanns kom så lätt fram med hjälp av att prata med Hanna. Jag tror att det är svårt, men jag vill att ni ska förstå. Jag vet att det är svårt genom att bara få saker berättade för sig, det måste bara upplevas för att få riktig förståelse. Och jag hoppas att ni får möjligheter, att ni tar möjligheter. Till upplevelser, vilka upplevelser som helst. För att kunna försöka förstå sig på världen, människor, värden och mening.
/ Emelie
Kommentarer
Trackback
