WOW Hanna skriver
JAA WOW, Hanna skriver, helt otroligt va???
Det kanns som om denna blogg egentligen borde vara Emelies.
Jag tror inte blogg-grejen ar nagot for mig, faktiskt. Jag blir bara nervos over vad jag ska skriva, ocksa for jag angest. Ja herregud, varfor ska jag fa det liksom... nar det handlar om livet vid Hanna och i Hanna sa ar det ALLTID mycket kanslor inblandat. Mitt liv ar en berg och dalbana.
Ja vi ar ju nu i Managua iallafall. Det ar valdigt skont att fa vara har hos denna underbart snalla familj som later oss bo har i nagra dagar. Carol (mamman) har tagit hand om oss sa val. Och igar kvall sa gav jag henne en stor och lang kram for att jag kande sa mycket karlek gentemot henne. Tacksamhet. Tack. Tack. Tack.
Imorgon aker vi tillbaka till Dario.
Det ar valdigt blandade kanslor. Har har man levt ett liv i tva dagar, i en helt annan varld, and den som vi lever i Dario. Det kans konstigt och obekvamt nar man tankar pa det. Att manga bor fint och bra och har alla bekvamligheter, isolerade fran resten av landet och alla manniskor, som lever ett liv i en sa lag standard och ja... fattar ni?
Jag har forstatt att det vi har gjorti Dario, bott i riktiga Nicaraguanska familjer, jobbat pa skolan och ..... det ar riktigt tufft och storartat och inte ar det alla som klarar av det. Vi har verkligen fatt leva i det RIKTIGA Nicaragua. Med de RIKTIGA Nicaraguanerna.
Det har varit sa skont att prata med Carol om allt man irriterar sig pa kring NICARAGUANERNA. Alla olikheter och skillnader fran varan kultur. Vi har uttropat i kor, att Ja so dar kanner vi det ocksa! Precis sa! Visst ar det jobbigt?
Da vet man att man inte ar ensam om sina tankar om att kanna sig utnyttjad, ledsen och manga ganger bedrovad over manniskorna har. Men alla dessa stunder dar man bara alskar folket har vi pratat om.
Och det ar det jag ska ta med mig hem. Jag vill att karleken och varmen ska vara storre en det negativa nar jag aker hem.
For det ar sa att jag aker hem den 26 december. Jag ar fardig har, for den har gangen. Jag kommer tillbaka och har redan planerat en resa hit i huvudet nasta november. en manad eller sa.
Jag ar valdigt glad over att jag gjort denna resa och jobbat med barnen med bild och ja, det blir mycket efterarbete hemma i huvudet. Jag angrar ALDRIG att jag akte hit till Nicaragua, vulkanernas och sjoarnas land.
Detta land och manniskor har oppnat upp mitt sinne och gett mig mycket perspektiv pa livet, manniskor och kultur. Det gynnar mig livet ut. Och om jag en gang har lart kanna ett land och manniskor, da slapper jag det inte lika latt, sa jag vill bara saga det, jag kommer tillbaka....
Hanna
Det kanns som om denna blogg egentligen borde vara Emelies.
Jag tror inte blogg-grejen ar nagot for mig, faktiskt. Jag blir bara nervos over vad jag ska skriva, ocksa for jag angest. Ja herregud, varfor ska jag fa det liksom... nar det handlar om livet vid Hanna och i Hanna sa ar det ALLTID mycket kanslor inblandat. Mitt liv ar en berg och dalbana.
Ja vi ar ju nu i Managua iallafall. Det ar valdigt skont att fa vara har hos denna underbart snalla familj som later oss bo har i nagra dagar. Carol (mamman) har tagit hand om oss sa val. Och igar kvall sa gav jag henne en stor och lang kram for att jag kande sa mycket karlek gentemot henne. Tacksamhet. Tack. Tack. Tack.
Imorgon aker vi tillbaka till Dario.
Det ar valdigt blandade kanslor. Har har man levt ett liv i tva dagar, i en helt annan varld, and den som vi lever i Dario. Det kans konstigt och obekvamt nar man tankar pa det. Att manga bor fint och bra och har alla bekvamligheter, isolerade fran resten av landet och alla manniskor, som lever ett liv i en sa lag standard och ja... fattar ni?
Jag har forstatt att det vi har gjorti Dario, bott i riktiga Nicaraguanska familjer, jobbat pa skolan och ..... det ar riktigt tufft och storartat och inte ar det alla som klarar av det. Vi har verkligen fatt leva i det RIKTIGA Nicaragua. Med de RIKTIGA Nicaraguanerna.
Det har varit sa skont att prata med Carol om allt man irriterar sig pa kring NICARAGUANERNA. Alla olikheter och skillnader fran varan kultur. Vi har uttropat i kor, att Ja so dar kanner vi det ocksa! Precis sa! Visst ar det jobbigt?
Da vet man att man inte ar ensam om sina tankar om att kanna sig utnyttjad, ledsen och manga ganger bedrovad over manniskorna har. Men alla dessa stunder dar man bara alskar folket har vi pratat om.
Och det ar det jag ska ta med mig hem. Jag vill att karleken och varmen ska vara storre en det negativa nar jag aker hem.
For det ar sa att jag aker hem den 26 december. Jag ar fardig har, for den har gangen. Jag kommer tillbaka och har redan planerat en resa hit i huvudet nasta november. en manad eller sa.
Jag ar valdigt glad over att jag gjort denna resa och jobbat med barnen med bild och ja, det blir mycket efterarbete hemma i huvudet. Jag angrar ALDRIG att jag akte hit till Nicaragua, vulkanernas och sjoarnas land.
Detta land och manniskor har oppnat upp mitt sinne och gett mig mycket perspektiv pa livet, manniskor och kultur. Det gynnar mig livet ut. Och om jag en gang har lart kanna ett land och manniskor, da slapper jag det inte lika latt, sa jag vill bara saga det, jag kommer tillbaka....
Hanna
Kommentarer
Trackback
