Tankar
Hanna skriver...
Ja då, är jag tillbaka på internetcafét...... och i Dario, dessutom.
Jag åkte iväg för en vecka sedan med den svenska gruppen som var här, till stillahavs-kusten, till ett ställe som heter Pochomill. Jag bad snällt att få följa med samma dag, jag kände verkligen att jag behövde komma bort från Dario, och det snabbt. och jag är ärlig när jag säger att jag hade och har nog fortfarande en riktig svacka... jag blev sjuk i förkylningen, och jag som redan kände mig så energilös... också blev det för mycket.....
Jag behöver inte säga hur det sluta men det blev mycket, mycket tårar.
Det är så mycket som sker inombords. Jag visste innan jag planerade denna resa och projekt att detta var en resa för mitt inre också. En viktig resa. Och den är inte lätt, jag trodde verkligen inte att det skulle kännas så svårt så som det gör nu. Kulturen, värmen, människorna..... ibland vill jag bara skrika åt människorna här, för att jag blir så arg, ledsen, irriterad.
Men man accepterar mer och mer kulturen. och därav människorna, men det är så mycket man blir riktigt förbannad på. Och då säger jag jävligt förbannad.
Igår lämnade jag min tvätt (mycket) till en kvinna vars barn vi har som elever, och hon har det inte så lätt. Hon är ensamstående med 3 barn och hennes man är ett riktigt rötägg har vi fått höra. Jag kan berätta att det är alkohol, misshandel, våldtäkter och rån som ingår här. Kvinnan jobbar iallafall med att tvätt kläder och jag lämnade alltså min tvätt till henne, hade tänkt tvätta själv, men nu när jag känner mig så energilös.. och jag kan ju göra henne glad för lite jobb som resulterar i pengar.
Iallafall idag fick jag tillbaka min tvätt som låg så fint vikt i den blå ikea kassen och hon var så ledsen för att hon inte hade strykt kläderna, men det var för att hon inte hade något strykjärn. Jag sa till henne att det absolut inte var nödvändigt för jag brukar inte ha strukna kläder. Sen frågade jag.... hur mycket kostar det här.... Jo hon svarar: 40 cordoba, det är typ 17 kronor och det är ju ingenting.... för det var så mycket kläder.... Jag gav henne 100 cordoba och då blev hon helt ställd. Inte kunde hon ta emot dom, men jag sa, snälla ta dom, de är till dig och dina barn, behåll växeln. Hon blev så himla glad så att hon hoppade ut från vandrarhemmet med orden om att jag när jag ville kunde komma och få mina kläder tvättade och hon och hennes barn skulle hjälpa mig och oj oj oj......... Jag är glad att jag gjorde henne glad.
Detta är en av kvinnas döttrar Elizabeth, och hon är så himla söt...
Man får komma ihåg att gå tillbaka till vårat mission här. Bilden, barnen, färgerna... våran röda tråd. Dokumenten som jag skrivit och ansökningarna får jag läsa flera gånger... för att komma ihåg vad jag egentligen ville göra här. Drömmarna och tankarna om det hela. Det är så lätt att glömma bort, för det gör man.
Brayan, elev på Academia Christiana
Ett viktig faktum är att jag känner att min kropp inte hänger med. Många som läser den här bloggen vet säkert att jag haft en hel del problematik kring den och det har varit bra ett bra tag i magen, huvudet och resten av kroppen. Men nu börjar allt göra sig påmind igen och jag känner att jag orkar inte... jag accepterar att jag har viss irritationer, lite trötthet och att magen lever sitt eget liv men nu när allt tar över igen, att jag är trött jämt, energilös, magen och kroppen öm och svällande... NEJ, NEJ, NEJ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag blir rädd, ledsen, besviken och tvivlande till allt. Men jag har fått verktyg under åren som jag försöker använda mot det här.
Det finns alltså inte så mycket energi hos mig nu och det går ut över arbetet, barnen och Emelie... jag vill ju vara pigg och alert, hänga med och komma med ideér och fixa och ordna saker till arbetet.
Jag vet att mycket handlar om inställning, attityd och det som man tänker i huvudet. Man har val. Antingen så lägger man sig ner, ger upp... eller så kämpar man på, försöker, accepterar och har en sund och vettig attityd till problem eller bekymmer som uppstår.
Jag väljer det sistnämnda, jag är van. Det är bara att fortsätta, men man måste få be om hjälp på vägen. Och jag är väl inte så duktig om att be om hjälp. Jag ska fixa allt själv.
Jag ska hanka mig fram och man får se vad som händer, om det blir så att man kommer till en punkt där man måste åka hem, då är det så. Kroppen går före allt.
Emelie la upp lite kort tidigare från projektet med havet, himlen och skogen... väldigt roligt! Här kommer fler:
Härligt att se koncentrerande elever......
/Hanna
Ja då, är jag tillbaka på internetcafét...... och i Dario, dessutom.
Jag åkte iväg för en vecka sedan med den svenska gruppen som var här, till stillahavs-kusten, till ett ställe som heter Pochomill. Jag bad snällt att få följa med samma dag, jag kände verkligen att jag behövde komma bort från Dario, och det snabbt. och jag är ärlig när jag säger att jag hade och har nog fortfarande en riktig svacka... jag blev sjuk i förkylningen, och jag som redan kände mig så energilös... också blev det för mycket.....
Jag behöver inte säga hur det sluta men det blev mycket, mycket tårar.
Det är så mycket som sker inombords. Jag visste innan jag planerade denna resa och projekt att detta var en resa för mitt inre också. En viktig resa. Och den är inte lätt, jag trodde verkligen inte att det skulle kännas så svårt så som det gör nu. Kulturen, värmen, människorna..... ibland vill jag bara skrika åt människorna här, för att jag blir så arg, ledsen, irriterad.
Men man accepterar mer och mer kulturen. och därav människorna, men det är så mycket man blir riktigt förbannad på. Och då säger jag jävligt förbannad.
Igår lämnade jag min tvätt (mycket) till en kvinna vars barn vi har som elever, och hon har det inte så lätt. Hon är ensamstående med 3 barn och hennes man är ett riktigt rötägg har vi fått höra. Jag kan berätta att det är alkohol, misshandel, våldtäkter och rån som ingår här. Kvinnan jobbar iallafall med att tvätt kläder och jag lämnade alltså min tvätt till henne, hade tänkt tvätta själv, men nu när jag känner mig så energilös.. och jag kan ju göra henne glad för lite jobb som resulterar i pengar.
Iallafall idag fick jag tillbaka min tvätt som låg så fint vikt i den blå ikea kassen och hon var så ledsen för att hon inte hade strykt kläderna, men det var för att hon inte hade något strykjärn. Jag sa till henne att det absolut inte var nödvändigt för jag brukar inte ha strukna kläder. Sen frågade jag.... hur mycket kostar det här.... Jo hon svarar: 40 cordoba, det är typ 17 kronor och det är ju ingenting.... för det var så mycket kläder.... Jag gav henne 100 cordoba och då blev hon helt ställd. Inte kunde hon ta emot dom, men jag sa, snälla ta dom, de är till dig och dina barn, behåll växeln. Hon blev så himla glad så att hon hoppade ut från vandrarhemmet med orden om att jag när jag ville kunde komma och få mina kläder tvättade och hon och hennes barn skulle hjälpa mig och oj oj oj......... Jag är glad att jag gjorde henne glad.
Detta är en av kvinnas döttrar Elizabeth, och hon är så himla söt...
Man får komma ihåg att gå tillbaka till vårat mission här. Bilden, barnen, färgerna... våran röda tråd. Dokumenten som jag skrivit och ansökningarna får jag läsa flera gånger... för att komma ihåg vad jag egentligen ville göra här. Drömmarna och tankarna om det hela. Det är så lätt att glömma bort, för det gör man.
Brayan, elev på Academia Christiana
Ett viktig faktum är att jag känner att min kropp inte hänger med. Många som läser den här bloggen vet säkert att jag haft en hel del problematik kring den och det har varit bra ett bra tag i magen, huvudet och resten av kroppen. Men nu börjar allt göra sig påmind igen och jag känner att jag orkar inte... jag accepterar att jag har viss irritationer, lite trötthet och att magen lever sitt eget liv men nu när allt tar över igen, att jag är trött jämt, energilös, magen och kroppen öm och svällande... NEJ, NEJ, NEJ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag blir rädd, ledsen, besviken och tvivlande till allt. Men jag har fått verktyg under åren som jag försöker använda mot det här.
Det finns alltså inte så mycket energi hos mig nu och det går ut över arbetet, barnen och Emelie... jag vill ju vara pigg och alert, hänga med och komma med ideér och fixa och ordna saker till arbetet.
Jag vet att mycket handlar om inställning, attityd och det som man tänker i huvudet. Man har val. Antingen så lägger man sig ner, ger upp... eller så kämpar man på, försöker, accepterar och har en sund och vettig attityd till problem eller bekymmer som uppstår.
Jag väljer det sistnämnda, jag är van. Det är bara att fortsätta, men man måste få be om hjälp på vägen. Och jag är väl inte så duktig om att be om hjälp. Jag ska fixa allt själv.
Jag ska hanka mig fram och man får se vad som händer, om det blir så att man kommer till en punkt där man måste åka hem, då är det så. Kroppen går före allt.
Emelie la upp lite kort tidigare från projektet med havet, himlen och skogen... väldigt roligt! Här kommer fler:
Härligt att se koncentrerande elever......
/Hanna
Kommentarer
Postat av: Anonym
Hej på dej Hanna!
Vilka fina bilder du har tagit! Jätte fina!
Det är nog väldigt omvälvande med allt där du är... men snart har du en trevlig resa till Florida framför dej, så kämpa på.
Vi tänker på dej!
Pussis Hannis, från Åsis med familj
Trackback
