Jesus knackar pa...
Igar när jag kom hem, efter en ensam sväng ner till cyber centro och en visit till José pa hans jobb, stod mamman ute och lagade bönor över elden. Mysigt. Vi började prata om familjen och sa och hon sa att jag kändes som en del av familjen och undrade när jag skulle komma tillbaka till Nicaragua för det skulle bli väldigt tomt utan mig. Och jag berättade att jag hde saknat dem när jag bodde pa vandrarhemmet över helgen och att jag verkligen känner mig som en del av familjen.
Efter middagen, riktigt god sopa de frijoles, föreslog pappan att vi skulle läsa bibeln tillsammans för första gangen. Han har tjatat lite och jag har skjutit upp det för jag hade tänkt mig att vi bara skulle sitta och läsa rakt av och det kändes lite trakigt. Men sa var det inte alls, han hade valt ut nagra korta bitar som var viktiga i hans liv. Band annat "hans" vers eller vad det nu heter. Nanting om att nan knackar pa dörren och man släpper in den personen och äter tillsammans, ja jag kan det inte ordagrant. Ocksa berättade han allt om hur hans liv sett ut förut, att hemmet hade varit ett helvetee för alla och hur han blivit frälst. En riktigt rörande historia.
Sen pratade han om en massa andra intressanta saker utifran det vi läste. Och han sa att jag borde tänka pa fragan om Jesus skulle knacka pa dörren, skulle jag da öppna den, säga att han far vänta eller lata dörren vara stängd. Tidigare kände jag att jag bara ville ta avstand fran det hela, men nu skulle jag nog säga att jag kanske skulle öppna dörren lite pa glänt i alla fall. Inte för vad han har gjort för mig, men för andra människor.
Sen pratade vi om familjen igen. Och pappan sa ocksa att han vet att jag saknar mina föräldrar och har dem langt borta och att det är svart. Men att de är som mina föräldrar nu, att jag har tva mammor och tva pappor och fyra syskon. Det var sa otroligt fint sagt. Mina Nica-föräldrar, sa han. Och sen berättade han om en dröm han hade haft om mig igar, att jag var orolig och ledsen och han kände att han maste trösta mig och göra mig glad, och da började tararna rinna, för just da hade jag varit väldigt orolig och ledsen.
Mitt i alltihop kom Marvin och han och pappan trodde nog att jag grät mer över Gud och Jesus än vad jag gkorde, men det fick de väl tro, och pratade om att jag skulle bli nagot stort inom kristendomen, vilket jag tvivlar starkt pa, emn det var fint sagt. Men sen kramades vi alla och det kändes sa bra. "Mama" sa jag. "Mi hija" (min dotter) sa mamman. Da kändes allt ännu bättre.
/ Emelie
Efter middagen, riktigt god sopa de frijoles, föreslog pappan att vi skulle läsa bibeln tillsammans för första gangen. Han har tjatat lite och jag har skjutit upp det för jag hade tänkt mig att vi bara skulle sitta och läsa rakt av och det kändes lite trakigt. Men sa var det inte alls, han hade valt ut nagra korta bitar som var viktiga i hans liv. Band annat "hans" vers eller vad det nu heter. Nanting om att nan knackar pa dörren och man släpper in den personen och äter tillsammans, ja jag kan det inte ordagrant. Ocksa berättade han allt om hur hans liv sett ut förut, att hemmet hade varit ett helvetee för alla och hur han blivit frälst. En riktigt rörande historia.
Sen pratade han om en massa andra intressanta saker utifran det vi läste. Och han sa att jag borde tänka pa fragan om Jesus skulle knacka pa dörren, skulle jag da öppna den, säga att han far vänta eller lata dörren vara stängd. Tidigare kände jag att jag bara ville ta avstand fran det hela, men nu skulle jag nog säga att jag kanske skulle öppna dörren lite pa glänt i alla fall. Inte för vad han har gjort för mig, men för andra människor.
Sen pratade vi om familjen igen. Och pappan sa ocksa att han vet att jag saknar mina föräldrar och har dem langt borta och att det är svart. Men att de är som mina föräldrar nu, att jag har tva mammor och tva pappor och fyra syskon. Det var sa otroligt fint sagt. Mina Nica-föräldrar, sa han. Och sen berättade han om en dröm han hade haft om mig igar, att jag var orolig och ledsen och han kände att han maste trösta mig och göra mig glad, och da började tararna rinna, för just da hade jag varit väldigt orolig och ledsen.
Mitt i alltihop kom Marvin och han och pappan trodde nog att jag grät mer över Gud och Jesus än vad jag gkorde, men det fick de väl tro, och pratade om att jag skulle bli nagot stort inom kristendomen, vilket jag tvivlar starkt pa, emn det var fint sagt. Men sen kramades vi alla och det kändes sa bra. "Mama" sa jag. "Mi hija" (min dotter) sa mamman. Da kändes allt ännu bättre.
/ Emelie
Kommentarer
Trackback
