Färger i en vind

Ja hörrni.... vad ska man säga. Det ar mycket som bubblar inombords. Det svallar verkligen. Jag har varit på väg att bryta i hop många gånger de senaste dagarna. Som Emelie beskrivit i hennes tidigare inlägg så är det ungefär samma känslor jag känner.
Det är så mycket man får se och höra, och det är så jobbigt, för många gånger får man höra rent ut sagt för ******* saker som har hänt barn och andra personer.

Samtidigt frågar jag också mig själv: Längtar jag hem?
Svaret: Nej......

Det tar tid att anpassa sig. Det tar tid och lära sig. Det här är ju för tusan Nicaragua! Ett land långt, långt borta. Med en helt annan kultur och livssyn. Mat, personer, natur och temperatur är annorlunda. Det är ju inte precis som att åka till Norge att jobba..........!!!!!!!!!!!!!!!

Jag har varit så himla trött den senaste veckan. Jag har sovit och sovit men aldrig känt mig utsövd. Det är nog för att man matas hela tiden med nya intryck. Hjärnan och kroppen hinner aldrig återhämta sig.
Det är ljud och musik hela tiden i luften, det är aldrig riktigt tyst och det händer saker och aktiviteter hela tiden. Men nu har jag börjat säga ifrån och stanna hemma och vila istället.

Jag skrev ett brev igår till min familj där jag beskrev hur jag mådde och varför, för de har varit lite oroliga för mig och de blev nog lättade när de fick läsa vad jag skrivit.
Jag tycker otroligt mycket om familjen Zamora. Jag känner mig verkligen som en i familjen. Och Carlos beteer sig bättre iallafall. Men jag har förstått att han har ett skiftande humör och kan vara underlig ibland. Hans tjejkompisar berättade det för mig när jag var med dom till ett ställe i lördags förmiddag och badade och åt mat hemma hos en av tjejerna.
Vi kunde skratta och ha roligt åt det.
Just nu på skolan måste det ske vissa omorganiseringar. För mig kändes fel redan från början att ha 6 klasser á 25 personer. Klasserna är röriga och för stora för oss. Det var ju inte det som var vårat syfte och vision.
Vi ska be om att få jobba med barnen som verkligen behöver uttrycka sig själsligt, i små, små grupper så att vi kan jobba djupare och närmare med dom.
På torsdag eftermiddag nästa vecka börjar vi med en bildgrupp på Senda-förskolan kl 15-17. Det ska bli intressant, för där kommer vi jobba utefter Emelies och våra visioner.

Det är så mycket jag kan skriva om vad som hänt men... ja det är så svårt att bara beskriva med ord.
Det som händer här måste du nästan uppleva själv för att förstå. Det är ett väldigt , väldigt annorlunda liv här, om man jämför med Sverige.

Det jag saknar från Sverige är ibland kylan, också mina vänner, och mitt kylskåp. Att öppna kylskåpet och kunna välja något man vill äta. En smörgås med ost och skinka.... Muuuums. I kylskåpet hos familjen finns det ingenting typ, vatten och någon grönsak. De köper allt dagsfärskt. Och vet ni, igår kväll hittade jag ett KOÖGA i en burk i deras kylskåpet och fy vad äckligt det var. Ögat var till familjens katt............... usch.
Självklart kan jag väl ibland sakna min mamma och pappa, men inte så mycket om jag ska vara ärlig.... hehe. Det kommer jag nog göra lite senare............... förlåt mamma och pappa men ni förstår nog.

Just nu sitter jag och lyssnar på musik och kollar runt på internet här på internetcafet. Jag sitter med min egna dator som jga trodde hade lagt av för evigt. Men Jairo som jobbar på Senda-krykan/organsiationen la som han sa "sina helande händer som kommer från Gud" på datorn och så väcktes den till liv igen. Fatta om jag blev paff, jag har verkligen försökt få liv i den här lilla krabaten i över en vecka nu. Jairo är en väldigt lugn man som jag verkligen inte blir klok på. Jag fattar inte hur han är så lugn.


Ja ja......
/ Hanna