Färger i en vind

Nagot som ar hemskt jobbigt här är att alla vill att man ska bli kristen. Det känns som att även om de gillar en sa skulle man bli ännu mer omtyckt och respekterad om man vore kristen. Det later pa dem som att man bestämmer sig att nu ska jag bli kristen, jag gar till kyrkan och sa var det fixat. Men sa är det ju inte. Jag tycker inte att man bara kan bestämma sig för att tro pa Gud och allt, man maste känna det, känna Gud inom sig. Och det gör inte jag. Jag är den jag är och sa är det bara, och de far acceptera mig för den jag är. Liksom jag respekterar dem för vilka de är och för deras tro.

Idag berättade jag för en kvinna att jag inte gick i kyrkan för att jag inte gör det i Sverige. Varför da? Alla blev helt förskräckta. Ja, för att jag inte är kristen. Och da skulle minsann hennes son ta med mig till kyrkan nan dag, berättade hon nöjt, som att allt skulle lösa sig da. Ocksa pratade de med varandra om att Gud skulle vara bra för mig, att jag verkar öppen för att släppa in Gud och allt...

/ Emelie

P.S. Hanna hälsar.