Party, trubbel och tacksamhet
Okej, jag vet inte riktigt var jag ska borja. Det blev lite komplikationer efter Managuaresan. Innan vi akte tankta jag: gud vad skont, den har gangen ska inte el Fresa med ( han som brukar skjutsa oss i taxi och som skulle dansa med mig hela tiden forra gangen och som ar jattesliskig och jag vet inte vad det ar men jag tycker verkligen inte om honom). Men sen blev det sa att han ville skjutsa oss dit, skjutsa oss runt i Managua och skjutsa hem oss till Dario for 1000 cordobas, det var dealen. Jag kande pa mig att det skulle bli nat krangel och ville egentligen inte, men vi gick med pa det. Det kunde ju vara skont med en privat chauffor i Managua.
Allt var trevligt, vi akte till en stor galleria, at pa en mexikansk restaugang och sen akte vi till deras mormor, vilade och umgicks med nagra grannar och sen bar det av till diskoteket. Jag kanske tar tillbaka lite att jag gillar derat krogvanor battre an vara, eller jag kanske inte ar van. For det blev sa otroligt lange. Men emelllanat var det riktigt roligt. Vi skulle aka vid fyra men vi fick vanta langre aftersom Hilton och Livia aldrig ville sluta dansa.
Nar vi kom hem till mormorn igen sa taxisnubben: ni far sova en timme sen maste vi aka. Han skulle jobba. Antingen hade inte jag forstatt eller sa hade han inte berattat att vi behovde aka sa tidigt. Formodligen alternativ nummer 2. Okej, tankte jag och gick och la mig. Ett ogonblick senare kommer Hilton in i sovrummet och sager att han ar pa vag att aka redan. Och han akte. Vi blev forbannade. Hanna och jag tankte saklart inte betala alla pengar eftesom han inte holl sitt avtal.
Sa vi fick ta en annan taxi och sen buss, efter att ha sovit i den obekvamaste sang jag nansin har sovit i. Forsta tanken var inte att jag langtade efter min egen sang i Sverige, utan min sang i Dario, som jag annars tycker ar sadar. I Managua var det tunn madrass, skithard sang och nan bulle har och en grop dar.
Vi hade inte atit nanting pa morgonen, sa ni kan ju tanka er min lycka nar vi kom hem och mamma Jolanda hade lagat spagetti! Jag var sa tacksam.
Pa kvallen var vi ivag med kyrkan som pappan ar med i ut i naturen och grillade, tande en eld, nan spelade gitarr och det var jattemysigt. Sen borjade de typ predika lite och be och greja, inget som jag brukar gora sa det blev lite langtrakigt for de ville ju aldrig sluta.
Och just nar jag satt dar kande jag att det varkte i magen av hunger, men vips nan minut senare kommer de och delar ut nan slags bananchips, faktikst riktigt gott. Men da kande jag att min mun var helt uttorkade och jag skulle kunna gora vad som helst for nagot att dricka. Och vad hander da? Jo de kommer runt med coca-cola. Sa man kan saga att det var en dag av tacksamhet.
Oj, nu blev det mycket annat. Man ater till el Fresa. Han kom hem till oss idag och han och Hilton diskuterade dealen och Hilton sa att vi inte tanker betala allt. Och snubben blev skitforbannad, borjade skrika at Hilton och sen stack han. Han korde forbi igen nar vi var pa vag abajo och stannade och pratade. Skrek Hilton rakt i ansiktet och viftade hotfullt med handerna. Och jag var sa jakla forbannad, men jag kunde inte forvandla allt jag ville saga till spanska och det var otroligt frustrerande. Vi far val sa hur det gar... Fortsattning foljer...
/ Emelie
Allt var trevligt, vi akte till en stor galleria, at pa en mexikansk restaugang och sen akte vi till deras mormor, vilade och umgicks med nagra grannar och sen bar det av till diskoteket. Jag kanske tar tillbaka lite att jag gillar derat krogvanor battre an vara, eller jag kanske inte ar van. For det blev sa otroligt lange. Men emelllanat var det riktigt roligt. Vi skulle aka vid fyra men vi fick vanta langre aftersom Hilton och Livia aldrig ville sluta dansa.
Nar vi kom hem till mormorn igen sa taxisnubben: ni far sova en timme sen maste vi aka. Han skulle jobba. Antingen hade inte jag forstatt eller sa hade han inte berattat att vi behovde aka sa tidigt. Formodligen alternativ nummer 2. Okej, tankte jag och gick och la mig. Ett ogonblick senare kommer Hilton in i sovrummet och sager att han ar pa vag att aka redan. Och han akte. Vi blev forbannade. Hanna och jag tankte saklart inte betala alla pengar eftesom han inte holl sitt avtal.
Sa vi fick ta en annan taxi och sen buss, efter att ha sovit i den obekvamaste sang jag nansin har sovit i. Forsta tanken var inte att jag langtade efter min egen sang i Sverige, utan min sang i Dario, som jag annars tycker ar sadar. I Managua var det tunn madrass, skithard sang och nan bulle har och en grop dar.
Vi hade inte atit nanting pa morgonen, sa ni kan ju tanka er min lycka nar vi kom hem och mamma Jolanda hade lagat spagetti! Jag var sa tacksam.
Pa kvallen var vi ivag med kyrkan som pappan ar med i ut i naturen och grillade, tande en eld, nan spelade gitarr och det var jattemysigt. Sen borjade de typ predika lite och be och greja, inget som jag brukar gora sa det blev lite langtrakigt for de ville ju aldrig sluta.
Och just nar jag satt dar kande jag att det varkte i magen av hunger, men vips nan minut senare kommer de och delar ut nan slags bananchips, faktikst riktigt gott. Men da kande jag att min mun var helt uttorkade och jag skulle kunna gora vad som helst for nagot att dricka. Och vad hander da? Jo de kommer runt med coca-cola. Sa man kan saga att det var en dag av tacksamhet.
Oj, nu blev det mycket annat. Man ater till el Fresa. Han kom hem till oss idag och han och Hilton diskuterade dealen och Hilton sa att vi inte tanker betala allt. Och snubben blev skitforbannad, borjade skrika at Hilton och sen stack han. Han korde forbi igen nar vi var pa vag abajo och stannade och pratade. Skrek Hilton rakt i ansiktet och viftade hotfullt med handerna. Och jag var sa jakla forbannad, men jag kunde inte forvandla allt jag ville saga till spanska och det var otroligt frustrerande. Vi far val sa hur det gar... Fortsattning foljer...
/ Emelie
Kommentarer
Trackback
