Skola och bank
Nu när vi har börjat jobba maste vi kliva upp bra tidigt. Jag tror min familj har lite roligt at att jag sover sa länge om morgnarna annars, dvs. jag kliver upp runt atta! Jag brukar dock vakna runt sex-tiden da större delen av familjen stiger upp. Drar igang musik och pratar högljutt. I lördags vaknade jag av samma sak och, i tron pa att klockan va runt sju-tiden eftersom de var lördag och jag tänkte att de kanske sover ut lite i alla fall, tittade jag pa klockan: 05.27?! Herregud! I och för sig sa lägger de sig ganska tidigt, men ända!
Men nu maste jag alltsa kliva upp runt sex. De är inte heller sa noga med tider som vi svenskar. Jag berättade klart och tydligt för Hilton igar att jag maste vara pa skolan kvart i sju, drog till med fem minuter extra för att kanske hinna i tid. Och han förstod och sa att vi gar runt halv. Fem över halv, när vi borde ha gatt, gick vi till grannfrun och köpte tortillas och efter det at vi frukost. Vi kom fram till skolan tva minuter i! Nicaragüenses...
Arbetet gick ganska bra i alla fall. Fast vi började med ettorna som var söta men hemskt ostyriga. Sen hade vi rast pa tva timmar da vi satt i klätterställningen och njöt av utsikten, den är helt otrolig! Tror att bade lärare och elever tyckte att det var lite konstigt att vi satt där men vad fan... Sen hade vi tvaorna, som i början var som änglar men som sedan blev näst intill okontrollerbara. Men vissa var mycket gulliga och beordrade oss om att aldrig aka tillbaka till Sverige. Gullungar!
Igar var det en pojke som berättade nagot väldigt jobbigt och väldigt personligt för mig. Det var riktigt jobbigt att höra. Man vt inte riktigt hur man ska handskas med sant. Annars beättar de mycket om sina familjer och sa, positiva saker.
Ah, idag fick jag pasta när jag kom hem! Vilken lycka! I och för sig var det bara lite och med mer ris till, men ända!
Pa eftermiddagen akte jag, Hanna och Hilton till grannstaden Sebaco, som är lite större än Dario. Bland annat för att växla pengar. Vissa saker är sa omständiga här i Nicaragua. Vi gick in pa den ena banken och stod i en bra lang kö, bara för att komma fram och höra att det inte gick. De var tvungen att lägga in uppgifter om mitt pass i systemet och damen som gjorde det var tydligen pa lunch. Sa vi fick snällt ga till den andra banken, där vi stod minst lika länge. Ojojoj.
Men till slut var vi klara och gick i lite affärer. Bland annat en mataffär där Hilton tyckte att det var väldigt konstigt att Hanna var sa intresserad av vilka varor som fanns. Och jag köpte frukt! Har inte ätit det sa mycket här. Frukt och oreos :D
Imorgon far vi lite sovmogon da vi börjar klockan 07.45, vi har bara en klass da och sen ska vi nog ga till förskoan och höra om vi ska hjälp till där och ga till en bokhandel med Cristhian för att köpa papper. Förmodligen ska jag fixa telefonkort ocksa, har inte gjort det än.
Pa torsdag är det som sagt planerat att vi ska aka till Managua för att shoppa och parta. Hanna ska nog ocksa med sa det ska bli hur kul som helst! Det maste bli av!
Ha det bra där hemma!
/ Emelie
Men nu maste jag alltsa kliva upp runt sex. De är inte heller sa noga med tider som vi svenskar. Jag berättade klart och tydligt för Hilton igar att jag maste vara pa skolan kvart i sju, drog till med fem minuter extra för att kanske hinna i tid. Och han förstod och sa att vi gar runt halv. Fem över halv, när vi borde ha gatt, gick vi till grannfrun och köpte tortillas och efter det at vi frukost. Vi kom fram till skolan tva minuter i! Nicaragüenses...
Arbetet gick ganska bra i alla fall. Fast vi började med ettorna som var söta men hemskt ostyriga. Sen hade vi rast pa tva timmar da vi satt i klätterställningen och njöt av utsikten, den är helt otrolig! Tror att bade lärare och elever tyckte att det var lite konstigt att vi satt där men vad fan... Sen hade vi tvaorna, som i början var som änglar men som sedan blev näst intill okontrollerbara. Men vissa var mycket gulliga och beordrade oss om att aldrig aka tillbaka till Sverige. Gullungar!
Igar var det en pojke som berättade nagot väldigt jobbigt och väldigt personligt för mig. Det var riktigt jobbigt att höra. Man vt inte riktigt hur man ska handskas med sant. Annars beättar de mycket om sina familjer och sa, positiva saker.
Ah, idag fick jag pasta när jag kom hem! Vilken lycka! I och för sig var det bara lite och med mer ris till, men ända!
Pa eftermiddagen akte jag, Hanna och Hilton till grannstaden Sebaco, som är lite större än Dario. Bland annat för att växla pengar. Vissa saker är sa omständiga här i Nicaragua. Vi gick in pa den ena banken och stod i en bra lang kö, bara för att komma fram och höra att det inte gick. De var tvungen att lägga in uppgifter om mitt pass i systemet och damen som gjorde det var tydligen pa lunch. Sa vi fick snällt ga till den andra banken, där vi stod minst lika länge. Ojojoj.
Men till slut var vi klara och gick i lite affärer. Bland annat en mataffär där Hilton tyckte att det var väldigt konstigt att Hanna var sa intresserad av vilka varor som fanns. Och jag köpte frukt! Har inte ätit det sa mycket här. Frukt och oreos :D
Imorgon far vi lite sovmogon da vi börjar klockan 07.45, vi har bara en klass da och sen ska vi nog ga till förskoan och höra om vi ska hjälp till där och ga till en bokhandel med Cristhian för att köpa papper. Förmodligen ska jag fixa telefonkort ocksa, har inte gjort det än.
Pa torsdag är det som sagt planerat att vi ska aka till Managua för att shoppa och parta. Hanna ska nog ocksa med sa det ska bli hur kul som helst! Det maste bli av!
Ha det bra där hemma!
/ Emelie
Kommentarer
Trackback
