Färger i en vind

I sondags var jag med om en av de finaste stunderna i mitt liv. Jag var till kyrkan igen med familjen. I borjan var det val som vanligt de sjong och predikade lite utan att jag blev overdrivet berord. Men sen mot slutet gick alla langst fram och stallde sig och bad och sa. Da sa pastorn att man skulle leta reda pa en van eller slakting att halla om eller halla i handen.

Jag stod dar for mig sjalv och tankte jaha vem ska jag leta pa, men sa vinkade min nica-pappa dit mig till honom och Yolanda, sa jag fick sta dar med dem, Aryeris kom ocksa och klangde sig fast ocksa stod vi dar och holl om varandra och pappan bad for oss, la handen pa mitt huvud, det ar nat speciellt med hur han lagger handen pa huvudet, och sen sa han "det har ar min familj, valsigna min familj". Det var sa fint. Sen kramades vi och han sa, "tack emelie, tack for att du ar en bra person". "Tack for att du  ar min nica-papa" sa jag, "du ar min dotter", sa han.
Sen fortsatte pastorn att prata. Men efter ett tag kom min pappa igen. "Forslin" sa, som han brukar saga. Ocksa kramades vi. "Emelie Forslin Vega" (hans efternamn). Ah det var sa fint, tararna slutade aldrig rinna fran den stunden jag stallde mig framme och holl om dem. Och nar jag antligen fatt stopp pa dem sa kom pastor Harry fram och kramades och pratade om mig och gud som hade skapat mig med en mening och en massa finna saker. Det lamnade inte ogonen torra heller kan jag saga...
Ja, en riktigt fin stund i livet.