Färger i en vind

Haromdagen fick jag antligen paket fran mina kara foraldrar, vilken lycka! En hel kartong med lakrits, choklad, hardbrod och annat smatt och gott. Och brev :)  Just den dagen nar jag var lite nedstamd och inte madde sa bra. Perfekt med lite presenter. Jag hade tankt innan att jag skulle be om en bok ocksa men det glomde jag. Men det hade min kloka mor redan tankt pa och skickat med en av Marian Keyes, precis vad jag behovde. En riktigt rolig bok som jag sitter och skrattar for mig sjalv nar jag laser.

Och turligt nog fick jag ett paket av min alskade Maria samma dag! Med Winnerbacks nya efterlangtade skiva och ett langt fint brev! Sa den kvallen tillbringades med att ata godis, lyssna pa den underbara skivan och lasa fina brev (och grata en skvatt). Det var mysigt, ensam hemma fick jag vara ocksa.

Den planerade halloweenfesten som jag hade sett fram emot har i Dario verkade bli utan utkladnader, lite trakigt, men sa kom vi pa iden att aka till Managua istallet dit fler kompisar harifran skulle aka och dar fler skulle kla ut sig. Vi fixade drakter och allt och det skulle bli sa kul, men nu mar jag inte sa bra sa jag maste nog sta over. Kanns jattetrakigt! Blir det nan rolig halloweenfest hemma?

Och just det, jag har fargat haret ocksa. Det blev typ nat mitt emellan rott och svart, ciruela hette fargen. Blev faktiskt riktigt nojd.

/ Emelie

Kom och var min van for en sekund
Nar nattens forsta frusna stjarnor vaknar
Bli mitt sista halmstra for en stund
Vi som har allt, vi som saknar

/ Emelie

Ja hörni, nu var det ett tag sen... Det har väl inte hänt nat särskilt. Hanna har flyttat till vandrarhemmet, där hon verkar trivas bra. Jag var och hälsade pa henne igar men da fick jag lite skäll av Roberto (pappan i familjen som äger vandrarhemmet) eftersom jag inte hade varit där pa över en vecka. "Var har du varit? Du maste ju komma och hälsa pa pappa! Father!". Han är sa gullig, sjuttio ar är han. Igar höll de pa och bygga där och han hade knutit en gul sjal runt skallen, typ som en pirat :) Sa gullig sa.

Jag kan säga att myggbekämpningen, som är näst intill obefintlig i Sverige,  är ganska dramatisk här. Vi fick ta del av den igar pa vandrarhemmet, det gar runt en massa gubar med nagratimaskiner och sprutar ut nan rök, luktar skitstarkt. Vi fick sen veta at det var diesel. Bra för miljön hörni!
Till följd av detta kröp alla insekter fram i Hannas rum, de var helt tokiga. Kackerlackor, mega-myror och en groda. Pa sängen och i hennes väska och ja, de var överallt. Usch! Sen fick hon byta rum, det skulle hon ha gjort ända, men eftersom krypen var i hennes väska ägnade hon halva kvällen at att packa ur alla kläder ur väskan mycket noga.

Och jag var jättekonstig igar, sadär tokigt fnissig. Det började med att jag efter att jag vilat middag kom att tänka pa vad farfar rukar säga om grodorna som invaderar gräsmattan. Antingen sa kastar han dem över häcken till lekparken, eller sa kör han dem till knöpstation'. Knöpstation' är hans alldeles egna ord för reningsverket och jag tycker det är skitkul. Sen fick jag nat anfall när Hanna höll pa att dona i sitt rum, jag vet inte vad det var men jag skrattade sa tararna rann och kunde inte prata. Hanna och Hilton fattade ingenting. Inte jag heller. Ibland är det kul.

/ Emelie

Idag blev det en tur till grannstadn Sebaco för att storhandla. Imorgon ska jag nämligen laga köttbullar till familjen. Köttbullar och makaroner! Det ska bli sa skönt med lite annan mat, dessutom har jag köpt en massa grönsaker för att visa var skapet ska sta!

Men gud vad billigt det är här säger jag bara. Köpte ingredienter till köttbullar, pasta, ketchup, frukt, grönsaker och kakor för kanske 120 kronor :) Älskar grönsaksmarknaden i Sebaco, bara en massa stand pa rad sa langt ögat kan na, fullt med frukt och grönsaker! Och vilka färger!

Tog även ut pengar da det började sina lite i kassan, men pengarna har räckt mycket bra sedan förra gangen jag tog ut för kanske tre veckor sen. Men det är för att allting är sa billigt här. Vi blir bortskämda tills vi kommer hem till svindyra Sverige igen!

Pa onsdag kommer det en grupp fran Kramfors hit som ska bo pa vandrarhemmet, det ska bli kul. Dessutom har vara mammor fatt skicka med paket till oss med dem. Kanoners!

Ha det gött och njut av höstlovet ungdomar! ( För det är väl nu va?) Ni äldre far väl ta och njuta av livet rent allmänt :)

kram Emelie

Far en sadan blogg angest... kanner att jag inte uppdaterar ofta med bra information.
Det ar nagot som kommer ivagen hela tiden eller sa orkar man helt enkelt inte skriva..... det ar svart att beskriva allt som hander har med ord... men det ar precis som Emelie sager. Ett lugnt tempo har.... man gar inte sa mycket, men dagarna gar pa anda.......

Jag har bokat flygbiljetter for Emelie och mig till Florida i december nu, 10 dagar, 5-15 december. Vi ska bo hos mina slaktingar och det ska bli SA ROLIGT!!!!!!!!!!!!!!!!!
Grejen ar den att nu ar jag lite orolig om jag gjort allting ratt. Jag bokade biljetterna pa american airlines hemsida och ja......!!!!

see u later aligator imorgon ska jag se till att ladda upp med bilder och ett bra inlagg!!

/ Hanna

Ja, dagarna har flutit pa som vanligt, den ena ganska lik den andra, och det ar redan torsdag, vilket innebar att arbetsveckan, som har varit en mycket rolig sadan, ar over. Lite trakigt faktiskt, men det ska bli skont att ladda batterierna till nasta vecka. Da vi ska dra igang ett skitroligt projekt (tycker jag och Hanna i alla fall).

Den har veckan har absolut varit den basta, arbetsmassigt satt. Tror att det beror mycket pa att vi har varit ute hela tiden, det var nog viktigt att komma bort fran klassrummet. Det har inte varit lika att det ska vara sa korrekt eller ratt eller fel, vilket de verkar efterstrava alltfor mycket har, utan de har varit mer avslappnade och koncentrerade. Och sen har det faktum att vi har haft mindre antal elever bidragit til att det har blivit lugnare och vi har kunnat agna mer tid at barnen. Jag har faktiskt langtat till jobbet :) Som sagt, det finns en hel del otroligt charmiga barn.

Pa eftermiddagarna har jag mest varit till parken och umgatts med Hilton, Pituca och Cristopher, atit en massa enchilladas, det har varit nice. Lugnt och skont. Jag gillar detta, ingen stress. Och jag har borjat fatt mer och mer talamod med allt det har att man maste vanta pa allt och att allt tar langre tid. Innan man kommer ivag, innan folk dyker upp osv. Jag tror att det halvaret ar viktigt for mig for att jag ska kunna stressa ner ordentligt och leva i nuet. Hemma var kalendern mitt liv, har tar jag dagarna som de kommer. Och ar det en sak man ska komma ihag, till exempel: klockan tre imorgon ska vi till bokhandeln med Cristian och kopa material, ja da kommer man ihag det utan kalender.

Nat som ar mindre trevligt ar mina husdjur. Som jag berattade tidigare har jag en liten husmus, en snabb jakel. Den ar sot men nu har han faktiskt gatt for langt. Han har bajsat pa min resvaska! Ja, ni som kanner mig vet ju att jag aldrig skulle komma pa tanken att vilja satta ut en rattfalla, men lite irriterad ar jag faktiskt.
Sen har jag aven en kackerlacka, forut tyckte jag att dom var skitackliga men jag har vant mig vid min. Som tur ar ar det bara en. EN sot liten odla brukar ocksa halsa pa, han lanade min sang en gang och det far han val gora. Men det varsta av allt, usch det var faktiskt riktigt ackligt: Idag lag jag och vilade pa eftermiddagen, och nar jag klev upp ur sangen kilade det fram en skorpion just fran det stalla dar jag hade legat! Usch! Usch! Usch!

/ Emelie

Nu kanns allt mycket bra, vi har fatt nytt schema och idag har vi haft valdigt roligt. De ar sa otroligt charmiga vara elever! Jag hade med min systemkamera idag och tog en hel del fina bilder, men det gar bara inte att lagga upp dem fran mina usb:n :( Sa frustrerande!
Ungarna var valdigt fascinerdae och ville fota hela tiden och vara med pa bild och de var sa sota! Vi har hallit pa med landskap den har veckan, sa vi har suttit ute och jobbat under ett stort trad, med hela den vackra utsikten for vara ogon. Och tro de eller ej, men alla klasser har faktiskt fattat grejen med perspektiv som vi har forklarat och ritat darefter. Sa roligt!

Igar hade vi ocksa valdigt kul. Vi hade femmorna sist, och de var alla sana dar duktiga och snalla och lugna elever, och det var ju skont, men det var ju ingen som busade. Da kom nagra riktigt roliga killar som vi holl pa och skamtade med. En blev bra generad nar Hanna kallade honom: mi amor, mi novio! ( Min alskling, min pojkvan). En annan sa att han skulle komma och halsa pa mig pa eftermiddagen, men han gick bara forbi och vinkade lite blygt. Ah, de ar sa sota!
Sen var det ocksa valdigt roligt nar en kille ropade pa sin kompis och kallade honom surdo ( person som ar vansterhant) och Hanna uppfattade det som dundo ( asshole) och ropade det tillbaka.

/ Emelie

Här kommer lite bilder från när jag var med några tjejer från Carlos klass och besökte ett ställe som hette China och badade och hade det trevligt för 2 veckor sedan! Det var så himla skönt att få svalka sig!




Jag fick verkligen hoppa och dyka och grejer och tjejerna var imponerade över att jag var så duktig på att simma. Här är det inte helt självklart att man kan simma.....!


Vi fick gå i en lite ojämn terräng och jag hade bara vanliga flip-flop sandaler så det var lite svårt men vi klarade det med hjälp av den fantastiskt vackra naturen som kändes exotisk och underbar.....





Gema och Keyling, de äldre tjejerna i vattnet!!!!





Vi åkte hem på ett flak bak på en bil och det var såklart mycket skratt, håret bara flyger omkring!



The road to everything............


Hasta la vista mi amigos y amigas!!!!!


/ HANNA

Just nu känns det härligt att vara jag, att vara jag Hanna.
Min kropp, min själ, mitt huvud. Det är det ska vara, på rätt plats, helt perfekt.
Jag är jag och det är unikt.

Jag sitter här och lyssnar på favoritmusiken och myser av minnena från igår och att jag helt enkelt känner mig fruktansvärt stark idag.

Jag är lycklig idag, och det är jag så glad över!!!!!!

Jag vill så gärna ge er en bild från boxningen igår men så glömde jag ju kameran hemma igen... såklart. Men ni får en annan fin på den vackra kvällsskymningen.....

/ Hanna

Detta ar sannerligen det sjukaste jag har gjort i mitt liv. Det borjade som sagt som ett skamt om att  jag och Hanna skulle boxas igar. Men pa nat satt sa blev det allvar. Hur det gick till vet jag inte, kanske for att vi gillar utmaningar och att gora knappa saker. De akte runt i bil med hogtalare och gorde reklam for det ocksa i tva dagar. Jag tankte: vad har vi gett oss in pa?

Boxningsdagen tog sin borjan pa vandrarhemmet, dit jag och Hanna gick for att mgas, ta det lugnt och kanske trana lite. Helt plotsligt kommer det en grupp pa sadar en trettio personer. Det dar ar alla som ska boxas ikvall, och domare, sager Azucena, nagra ar professoionella. Snacka om att kanna sig bortkommen! Alla at pa vandrarhemmet, vi med. Och Azucena berattade for dem att vi ocksa skulle ga en match pa kvallen. Haha, det kandes mest som ett skamt for var del, och som att vi skulle gora oss till atloje. En kille berattade att om det var fullsatt skulle det vara 500 personer! Jag som alltid har varit  feg nar det galler att gora saker infor folk, ocksa gar jag med pa att gora nanting helt oforberedd och nagot saom jag inte ar bra pa infor 500 personer i Nicaragua!

Nu blev det inte fullsatt som tur var, men sakert en 200, 250 pers i alla fall. Och ja, vi kande oss bortkomna aven nar vi kom till platsen dar matcherna skulle aga rum.

Vi var nummer fyra, och nar det val var var tur blev vi valdigt ompysslade och fick mycket hjalp och  tips. Nan knot handskarna, en annan fixade hjalmen, stoppade undan haret, stoppade in tandskyddet, smorjde in ansiktet med vaselin, hjalpte oss att varma upp osv.

Innan var jag saker pa att det skulle bli bara tok, att vi skulle skratta och greja. Men nar vi val kom upp i ringen var det blodigt allvar som gallde. Fullt os! Jag blev forvanad over vilka harda slag Hanna slog, nar vi hade tranat var det bara fjuttslag.  Och nar forsta ronden var over var jag helt slut. Sjonk ner pa pallen, fick vatten, andades. Blev peppad av tva killar fran Matagalpa, de fick vara mina ja, vad sager man? coacher?.

Sen tande jag till som bara den, vet inte var jag fick all energi ifran, men efte att Hanna hade haft lite overtag kandes det som tankte jag att nu javlar. Och oste pa av alla mina krafter. Sen var det over! Shit vad kul det var, vilken adrenalinkick!

Bade jag och Hanna ar sugna pa att borja trana lite grann, Lester har traningar pa vandrarhemmet, skulle vara skitkul!

/ Emelie

Sa lagger jag ocksa in ett inlagg da jag ocksa fatt lana en dator har pa vandrarhemmet!

Ikvall ska vi ga pa en slags modelluppvisning, modevisning eller nagot i stil med "Vilken tjej ar vackrast i dario?".
Det ska bli intressant och det ska tydligen komma mycket folk dit men man blir lite skraj for att det ar so mycket stohoj over utseendet har. Tjejerna har vill vara och se ut som modeller och jaa......... tavlingar och grejer hit och dit om vem som ar vackrast. Ja ja, bara dom mar bra sa, so kan man halla pa so, men sjalv tycker jag inte det ar so sunt!!!!!


Igar var Daysi jag och carlos ensamma hemma sa det var so lugnt och skont...... Pappa Alberto ar borta och jobbar nagon annanstans i Nica och mamma Vilma har akt till Managua. Jag fick hjalpa till och stada i huset. Jag torkade golven och ja.... efter det var jag helt slut. Det var innan lunch.

Efter lunch hade Emelie och jag varan forsta bildgrupp pa forskolan. Valdigt valdigt roligt och intressant! En helt annorlunda stamning an pa skolan. Fortsattning foljer.

igar kvall hade daysi och jag aven en diskussion om abort-fragan. Eftersom Nicaragua ar ett av de lander med varldens strangaste abortlagstiftning sa ar ju det lite annorlunda for mig.... jag berattade mina asikter i fragan och ja.... man far lara av varandra men Nicaragua har en hel del att jobba med.
Abort ar under alla former oacceptabelt. Spelar ingen roll om det ar en 13 arig tjej som blivit utsatt for valdtakt och blivit med barn som vill gora abort. Nix pix.
Och kvinnan ar ALLTID ansvarig for liksom en graviditet. Mannen ar utom ansvar om han vill.
Jag blir valdigt arg nar jag for hora sodant som for mig ar so fel... so fel.....
Den har fragan ar valdigt kanslig for monga so jag kanske inte ska saga nagot mer. Jag brukar ha lite annorlunda och valdigt harda synpunkter pa en del saker... !


Och ja... Emelie och jag ska tydligen upp i ringen imorgon kvall och boxas...... i dont know how its gonna look like............

ar jag antligen tillbaka pa vandrarhemmer dar vi bodde forra gangen vi var har. Det kanns sa himla bra, har sana harliga minnen har i fran och det var har jag har haft den skonaste tiden i mitt liv. Vi blev varmt valkomnade och bjods pa den godaste frescon vi bada har druckit har a pitaya, en otroligt vacker frukt med nastan lila farg, och citron. Vi blev uppmanade att lagga oss i hangmattorna och vila, ja sager da det vilke minnen! Nar vi kom forra gangen fanns det typ tre stycken, sen kom det fler och fler hela tiden, eftersom vi var gaska manga.

Ja, nu har vi varit här i mer än tre veckor. Det är längre än jag nansin har varit hemifran förut. Men det gar bra. Som Hanna skrev kommer även jag in i livet här mer och mer. Visst gar det lite upp och ned, sa är det alltid, men som tur är gar det nästan bara uppat!
Jag har verkligen vant mig vid maten och  jag förstar att det inte blir mycket mer än sahär= ris och bönor varje dag/ alt gallo pinto, stekt ägg, cuajada och tortillas. Nan gang ibland blir det nat pommes frites-liknande eller pasta. Och just det, salladen som man far ibland är skitgod, det brukar vara vitkal och tomater och alltid med lime pressat över - skitgott!  Annars blir det inte sa mycket mer. Men jag gillar det. Jag har vant mig och jag längtar efter den maten.
I helgen ska jag dock fa sojakött! Det ser jag fram emot!

/Emelie

Det blev en bild till slut! När jag tvättar mina kläder! Jag var så otroligt orolig över mina kläder innan jag åkte till Nicaragua... ska jag minsann handtvätta??? Jag vill ju ha dom rena, mjuka och härliga av en riktig tvättmaskin!!! Jag har ju som jag berättat tidigare betalat en annan kvinna att tvätta dom, 2 gånger.. men nu har jag bestämt mig för att göra det själv, för det går hur bra som helst... fattar inte hur jag kunde vara så kinkig..... hehe

Fast alla i familjen och grannskapet mobbar mig när jag ska tvätta kläder.. då kommer alla och kollar och skrattar och håller på att rätta mig hela tiden. De skrattar och stojar och skriker:
- MAS AQUA ( MER VATTEN)!!!!!!!!!!!!!!!!!
- MAS AVON! (MER TVÅL)!!!!!!!
- HAHAHHAHAHA

Sist jag tvättade bad jag dom att sticka därifrån för jag blev arg till slut.... irriterad!!!!!
Jag klarar det här själv!

Just ja... det är en till sak med Nicaraguanerna. De gillar att lägga sig i allting! Lägga näsan i blöt!

Men ja.... vilken kultur, vilket land, vilka människor....
Mycket annorlunda.

Hanna skriver:

Äntligen så börjar man komma in i rytmen... nu går det enklare...!!!
Nu har det gått drygt 3 veckor sedan vi kom hit och ja.. dagarna rullar på. Bättre och bättre. Jag är mer pigg och alert, mer "med på noterna".
Vi har gjort om våra bildgrupperna på skolan och det känns så bra. Nu känns det som om man kan börja jobba på riktigt med barnen och med bild. Att hålla på med sitt "mission" här. Ett meningsfullt arbete.
Idag hade vi våran sista riktiga lektion med en hel klass, sexorna, och då blev jag på slutet målad i ansiktet av en tjej som väldigt gärna ville måla mitt ansikte. Ja ja.. låt gå då tänkte jag......

Man börjar fatta mer hur det nicaraguanska folket fungerar nu... som ja jag ska ta exempel. Om man säger en tid man ska träffas, exempel klockan 3, då menar dom egentligen halv fyra, kvart i fyra. Dom är jämt sen.
Och ofta om man bestämmer saker, man ska göra och träffas, då vet man egentligen inte om det kommer att ske för Nicaraguanerna gilalr att skjuta upp saker. Till senare, senare... imorgon...... nästa vecka....
Ja, sjukt irriterande kan man tycka som en tidpunktlig svenska jag är.  :)

I familjen känns det ja, vissa saker behöver man prata om mer, och andra inte... men jag hade ett ordentligt samtal med carlos och daysi angående vissa saker som jag var väldigt frustrerad på. Det är svårt att få det att bli seriöst, för det blev mycket fniss och hysch från familjen zamoras sida men ja... det är så himla svårt att förklara. Jag vill gärna berätta allt men ja... det uppskattas inte av alla om det blir för personligt(!).
Jag själv läser ju hellre tokiga, väldigt personligt skrivna bloggar!

Jag hade tänkt lägg upp massor av bilder men internet här vill inte samarbeta... så tyvärr....
Men ja, jag lever, jag mår bättre och jag lär mig hela tiden. Jag vill inte åka hem.
Nu ska det börja! :)

Nu känns allting mycket bra igen, idag har vi pratat med la subdirectora pa skolan om de förändringar vi vill göra. Och hon  var väldigt förstande och trodde hon kunde fixa det precis som vi vill ha det. Härligt!

För övrigt har vi bara tva lektioner pa Academia denna vecka eftersom en klass var castigado, vet inte hur man ska översätta det, men de har inte skött sig sa det fick tydligen ingen bildlektion.  Sen var det nan tävling där de skulle utse la reina de la hispanidad. Sa igar gick jag upp runt sex, knallade till skolan och fick veta att vi inte skulle ha nagra lektioner. Men jag var kvar och gick runt i klasserna lite och tittade pa tävlingen, det var ganska festligt med dekorationer, nan liten teater, dans  och musik. Sa det var trevligt.

Efterat var jag och Hanna hembjudna till Sixtos mamma där vi fick god mat och satt och pratade länge med familjen, det var mysigt. Sen var det nan orkester fran nan skola för handikappade, om jag fattadde rätt, som hade nan parad som vi tittade pa med Pituca. Vi köpte därefter glass, satt i parken och sen besökte vi Hanna där det var fullt hus med familjen och annat folk. Trevligt trevligt. Full fart hela dagen alltsa!

Innan vi traskade hem gick vi hem till abuelita där vi satt och pratade med Hiltons farbror och kusin. Vi pratade om Sverige, om vinterlekar och aktiviteter och väder och allt möjligt. De var väldigt nyfikna och kusinen Paul, som är nio, sa drömmande till sin mamma: En dag ska jag aka till Sverige...

Pa kvällen satt jag och Hilton ute vid hängmattan och pratade länge. Han pratade som vanligt om sin vistelse i Sverige, men lite djupare denna gang, om idioter och om saknad. Vi pratade mycket om drömmar, om att vara den man är och om sant som oroar oss... Det var skönt.

/Emelie

Nagot som ar hemskt jobbigt här är att alla vill att man ska bli kristen. Det känns som att även om de gillar en sa skulle man bli ännu mer omtyckt och respekterad om man vore kristen. Det later pa dem som att man bestämmer sig att nu ska jag bli kristen, jag gar till kyrkan och sa var det fixat. Men sa är det ju inte. Jag tycker inte att man bara kan bestämma sig för att tro pa Gud och allt, man maste känna det, känna Gud inom sig. Och det gör inte jag. Jag är den jag är och sa är det bara, och de far acceptera mig för den jag är. Liksom jag respekterar dem för vilka de är och för deras tro.

Idag berättade jag för en kvinna att jag inte gick i kyrkan för att jag inte gör det i Sverige. Varför da? Alla blev helt förskräckta. Ja, för att jag inte är kristen. Och da skulle minsann hennes son ta med mig till kyrkan nan dag, berättade hon nöjt, som att allt skulle lösa sig da. Ocksa pratade de med varandra om att Gud skulle vara bra för mig, att jag verkar öppen för att släppa in Gud och allt...

/ Emelie

P.S. Hanna hälsar.

Har inte sa mycket att berätta, de senaste dagarna har det inte hänt sa mycket, skönt medn ganska trakigt faktiskt. Har mest kollat pa tv och jag tycker det är sa trakigt! Filmer gar det bra, men när det handlar om serier som är värre än Vara bästa ar och värdelösa "underhallnings"program, ja da star jag inte ut. Sa jag har dragit mig undan en del och läst, är nu pa slutet av sista Harry Potter, skitspännande!

Idag fick jag i alla fall besök av Hanna pa morgonen, det var trevligt. Vi satt ute i trädgarden och pratade en massa, det Kändes bra som vanligt. Sen gick vi hem till henne ett tag innan Hilton kom och hämtade upp mig. Och da var stunden inne att lämna över de pengar vi, nagra av oss som var hit i vintras, har samlat ihop at honom, för hans drömmar. Han blev otroligt glad och tacksam, och väldigt känslosam. Kunde inte tacka oss tillräckligt och ville aldrig sluta kramas, sen gick han hela vägen fran Hanna och hit och berättade hur tacksam han var, men att han inte kunde uttrycka det ordentligt för han var sa känslosam, att han knappt kunde andas, att han hade känt sig nere pa sista tiden och pratat med sin fe om allt och bett om hjälp, och nu, idag kom den hjälpen.

Nu väntar en ny arbetsvecka, förmodligen den sista pa detta sätt eftersom vi vill ha lite förändringar. Sa jag och Hanna har även planerat en del idag.

Förra veckan fick jag trevligt besök under min lektion. Jag hade gatt ut med nagra barn för att de skulle försöka pa sina malningar at torka. Da fick jag syn pa en svart hund som var misstänkt lik Bruno, "var" hund. Sa jag tänkte, oj han ser precis ut som Bruno, och sen fick jag syn pa halsbandet och de lätt kobenta bakbenen och tänkte: Det är Bruno! Och visst var det det :) Och sa berättade jag för barnen att jag bor i den här hundens hus. Da ville alla klappa hunden :) Bruno hade tydligen följt med Hilton hela vägen till skolan för att hämta upp mig. Trevlig överraskning!

/Emelie

Nagon har ätit pa mina kritor! Kritorna lag vid brottstillfället uppe pa min resväska ( ja, ni som känner mig vet att jag inte är sa duktig pa att plocka undan grejer ordentligt efter mig) och da varken den bla eller röda kritan verkar ha fallit tjuven i smaken gick denne vidare till den orangea, varav vilken den at upp närmare halva. Jag tror inte att det var min kackerlacka och jag tror inte att det var Bruno, därmed riktar jag alla mina misstankar mot señor Husmus. Han är väldigt liten, väldigt söt och väldigt snabb!

/ Emelie

---

Energin återkommer sakta tillbaka...
Jag har mest tagit det lugnt sedan i onsdags. Jag har vilat, vilat, sovit, sovit, ätit och ätit..... Det finns jättegoda majskakor här, inte speciellt sockrade, inte alls, de heter Roschias, jag vet inte hur de stavas men Rosccias heter de iallafall. Jättegoda, gjorda på majsmjöl.

Jag ringde Julio igår, som är vad ska man säga, en av rektorerna på Academia Christiana där vi för nuvarande jobbar med barnen. Jag sa till han att vi ville träffa han, för att vi måste omorgansiera lite grann. Jag sa att det inte funkade för nuvarande, med alla klasser, vi vill jobba på ett annat sätt, med mycket färre barn i några grupper. Oturligt nog befinner han sig i Managua (huvudstaden) just nu där han och hans fru väntar på att deras barn ska födas. Han kommer förhoppningsvis i början på nästa vecka men vi ska fortsätta mån-tis-ons med alla klasser nästa vecka. Förlåt mig, men jag hoppas det blir sista gången vi jobbar så. Nu ska det bli annorlunda!!!!
Vi ska bli nöjda! Och det ska kännas bra, för Emelie och mig! Ingen oro i kroppen och magen!!!!

Jag skulle ju lägga in i lite bilder men jag har glömt kamerasladden, typiskt...

/  HANNA

Gardagen blev en riktigt lyckad dag. Jag och Hilton vaknade tidigt för att ge oss ut pa ett litet äventyr. Vi hade bestämt med Fernanada att vi skulle hämta upp henne klockan atta, en punto! Men nicaraguaner som vi är sa kom vi inte hemifran förränn halv och när vi kom fram till la Pituca var inte hon heller klar än.

Men till slut gav vi oss iväg till utkanten av stan där det franns ett litet berg/kulle varifran man kunde se hela staden. Men att ta sig dit var lite kruxigt, bra lutning och lösa stenar, lite smaläskigt. Men jag är ju äventyrslysten sa det var ju kanon. Sen var det ju en massa taggbuskar och stickor i vägen ocksa.  Men till slut kom vi fram, och vilken utsikt! Man sag verkligen över hela stan och at andra hall var det fantastikst utsikt över berg och fält. Emellanat stod solen som spön i backen ;) sa det brände lite granna, men sen kom det nat välsignat moln da och da.

Vi hade riktigt roligt där uppe och det togs en hel del bilder! Galna idéer och glatt humör, kan inte bli bättre. Nu skulle jag ju försöka lägga upp dem här da, men det uppstod nat problem med mitt usb... Saklart!

Pa eftermiddagen var vi bara hemma, tittade pa film, hade svenskalektion. Han börjar lära sig min lilla elev, jag är sa stolt :) Vi tittade lite pa Winnerbäckfilmen och sen kom pappan hem och vi satt och pratade - om budskapet i musiken, vilket han tyckte var enastaende och drog som vanligt paralleller med Gud. Jag fick en present av honom tidigare ocksa, nya testamentet pa svenska, hur han nu hade lyckats fa tag i det...

/ Emelie

Idag mar jag battre. Av manga anledningar. Vi hade bara en lektion idag, en lugn sadan. Och efter det pratade jag och Hanna om det mesta pa vägen hem. Det var skönt och det kändes bättre efterat. Om allt. De omorganiseringar vi vill gora, vara visioner, livet , vara personligheter, ja allt.

Pa eftermiddagen gick vi hem till Pituca och hamtade henne for en liten paseo. Först gick vi och hälsade pa José pa hans jobb, han jobbar som florist. Och vi blev kvar lite längre an planerat pa grund av att han ville titta pa alla mina bilder pa kameran. Jag hade ett gammalt minneskort med fullt med bilder fran min 18-arsfest, Gran Canaria och Tunisien förra sommaren, nyar och studenten. En hel del foton alltsa, sa det tog sitt lilla tag. Det var kul, vi pratade en massa och Hilton och Pituca blav ganska otaliga och gick ivag en svang och stod och tjatade pa att vi skule ga. Han är skitrolig José sa jag blev verkligen uppiggad:D

Sen gick vi och skulle hälsa pa Marvin och hans nyfödda, tyvärr var Marvin inte hemma men ungen fick vi se. Han var saa lite och saa söt! Sen gick vi och köpte chokobananas ( frysta bananer doppade i choklad - skitgott) och satte oss i parken dar det blev en hel del tokerier. Ja, det var en härlig eftermiddag.

Igar lag jag i hängmattan hela eftermiddagen och läste, riktigt skönt. Jag var ensam hemma ett bra tag, med Wilder som kom och försvann pa sin cykel titt som tätt. Men ett bra tag satt jag och mamma Jolanda och pratade och drack kaffe, det var riktigt mysigt.

Imorgon är planen en liten utflykt. Jag, Hilton och Pituca ska iväg tidigt till typ nat berg eller kulle med utsikt över stan. Det blir nog kanon!

/ Emelie

Ja hörrni.... vad ska man säga. Det ar mycket som bubblar inombords. Det svallar verkligen. Jag har varit på väg att bryta i hop många gånger de senaste dagarna. Som Emelie beskrivit i hennes tidigare inlägg så är det ungefär samma känslor jag känner.
Det är så mycket man får se och höra, och det är så jobbigt, för många gånger får man höra rent ut sagt för ******* saker som har hänt barn och andra personer.

Samtidigt frågar jag också mig själv: Längtar jag hem?
Svaret: Nej......

Det tar tid att anpassa sig. Det tar tid och lära sig. Det här är ju för tusan Nicaragua! Ett land långt, långt borta. Med en helt annan kultur och livssyn. Mat, personer, natur och temperatur är annorlunda. Det är ju inte precis som att åka till Norge att jobba..........!!!!!!!!!!!!!!!

Jag har varit så himla trött den senaste veckan. Jag har sovit och sovit men aldrig känt mig utsövd. Det är nog för att man matas hela tiden med nya intryck. Hjärnan och kroppen hinner aldrig återhämta sig.
Det är ljud och musik hela tiden i luften, det är aldrig riktigt tyst och det händer saker och aktiviteter hela tiden. Men nu har jag börjat säga ifrån och stanna hemma och vila istället.

Jag skrev ett brev igår till min familj där jag beskrev hur jag mådde och varför, för de har varit lite oroliga för mig och de blev nog lättade när de fick läsa vad jag skrivit.
Jag tycker otroligt mycket om familjen Zamora. Jag känner mig verkligen som en i familjen. Och Carlos beteer sig bättre iallafall. Men jag har förstått att han har ett skiftande humör och kan vara underlig ibland. Hans tjejkompisar berättade det för mig när jag var med dom till ett ställe i lördags förmiddag och badade och åt mat hemma hos en av tjejerna.
Vi kunde skratta och ha roligt åt det.
Just nu på skolan måste det ske vissa omorganiseringar. För mig kändes fel redan från början att ha 6 klasser á 25 personer. Klasserna är röriga och för stora för oss. Det var ju inte det som var vårat syfte och vision.
Vi ska be om att få jobba med barnen som verkligen behöver uttrycka sig själsligt, i små, små grupper så att vi kan jobba djupare och närmare med dom.
På torsdag eftermiddag nästa vecka börjar vi med en bildgrupp på Senda-förskolan kl 15-17. Det ska bli intressant, för där kommer vi jobba utefter Emelies och våra visioner.

Det är så mycket jag kan skriva om vad som hänt men... ja det är så svårt att bara beskriva med ord.
Det som händer här måste du nästan uppleva själv för att förstå. Det är ett väldigt , väldigt annorlunda liv här, om man jämför med Sverige.

Det jag saknar från Sverige är ibland kylan, också mina vänner, och mitt kylskåp. Att öppna kylskåpet och kunna välja något man vill äta. En smörgås med ost och skinka.... Muuuums. I kylskåpet hos familjen finns det ingenting typ, vatten och någon grönsak. De köper allt dagsfärskt. Och vet ni, igår kväll hittade jag ett KOÖGA i en burk i deras kylskåpet och fy vad äckligt det var. Ögat var till familjens katt............... usch.
Självklart kan jag väl ibland sakna min mamma och pappa, men inte så mycket om jag ska vara ärlig.... hehe. Det kommer jag nog göra lite senare............... förlåt mamma och pappa men ni förstår nog.

Just nu sitter jag och lyssnar på musik och kollar runt på internet här på internetcafet. Jag sitter med min egna dator som jga trodde hade lagt av för evigt. Men Jairo som jobbar på Senda-krykan/organsiationen la som han sa "sina helande händer som kommer från Gud" på datorn och så väcktes den till liv igen. Fatta om jag blev paff, jag har verkligen försökt få liv i den här lilla krabaten i över en vecka nu. Jairo är en väldigt lugn man som jag verkligen inte blir klok på. Jag fattar inte hur han är så lugn.


Ja ja......
/ Hanna

De senaste dagarna har jag inte matt sa bra. Jag har rannsakat mig sjalv och stallt en massa fragor. Langtar jag hem? Nej. Langtar jag efter min familj? Nej. Vill jag till Sverige? Absolut inte. Det jag har kommit fram till ar inte att det ar mig det ar fel pa, det ar inte jag som har problem. Nej, det ar allt man far hora om alla runt omkring sig. Allt skit som hander. Sa jag skrev en lista for att fa ur mig alla daliga kanslor. Och jag har en kansla av att den listan kan komma att fyllas pa for evigt... Pappor som slar sina barn, pojkvanner som slar sina flickvanner, sjalvmord och barn utan pappa, idioter som behandlar mina vanner helt oacceptabelt ( nu pratar jag om idioten i ett tidigare inlagg), vanner som funderar pa att ge upp sina drommar. Allt detta svider fruktansvart inuti.

Senast idag var det en mamma som kom och kikade in pa bildlektionen, hon ville tittta pa sin dotters teckning och nar de hade slutat stod hon och jag utanfor och pratade en massa. Det var jobbigt att hora allt. Men jag tror det ar viktigt anda, att man ser sant har och inte blundar for det onda. Aven om det ar jobbigt tror jag man blir starkt av det till slut.

Idag kandes det dock battre, barnen var dock olidligt jobbiga sista klassen. I(ngen ordning alls. Vi har i alla fall jobbat med fargcirkeln denna vecka, det har varit kul. Men kulast var nar femmorna, som hann klart tidigt,  fick mala sina kanslor. Det blev en hel del fina nyanser och blandningar. Kul att se. Dock kanns det som att flickorna haller sig innanfor ramarna, det ska vara mer korrekt,  och killarna ar mer fria. Det markte vi pa just de malningarna. Varfor ar det sa?

Efter att ha sovit ett tag gick vi i alla fall abajo och traffade Pituca, alltid lika uppiggande. Satt hos henne och sen gick vi till parken och chillade bara.



Hasta luego!

/ Emelie

Hanna skriver...

Jag har varit borta fran datorn ett tag nu. Under dessa dagar har jag fatt lara mig och tankt mycket.
Det ar en annan kultur i detta land. Och ju mer tiden gar desto mer sa far man se bakom alla manniskors fasader har. Man far se helt andra sidor av personer man trodde var pa ett helt annat satt.
Det ar mycket "skit" man for hora och se. Alkohol och violence-problem och sexuellt utnyttjande.
Ni forstar vad jag menar.

Jag ar glad att bo hos familjen Zamora. Det kanns battre och battre. De tar hand om mig och ja, jag kanner mig verkligen som en i familjen. Carlos holler jag pa att uppfostra. Jag har fott lara mig och se att han har problem med sin "behaviour" uppforande som manga andra haer har.

Ja, vad ska jag saga. Just nu kanner jah mig omtumlad, eller jag vet inte. Man far se och hora sa mycket.
Det ar so annorlunda har.




Det ar so mycket mysiga barn som ror sig kring mitt hem... har har vi lilla Yaori och jag.


Och jag tvattar faktiskt INTE mina klader sjalv... haha... jag betalar en kvinna som gor det at mig (hon brukar tvatta at familjen Zamora ockso). Jag betalar henne 30 cordoba, ehh ja vad ar det strax under 15 kronor for att fa kladerna tvattade. och do ar det inte nagra plagg utan MANGA. Jag sparar mycket energi nar jag later henne tvatta, for man maste ju handtvatta..............





har har vi ocksa nyfodda lilla Marvin Johssias. Detta ar Marvin och Julissa som bor hos familjen Zamora, deras son. De fick honom i torsdags...... liten, liten.....

 

 

Pappa Alberto och Carlos.
har har vi precis atit lunch och tar det lugnt........


Jag aterkommer imorgon... jag kanner mig helt slut,
men jag mar bra och jag tanker inte aka hem, detta ar ett aventyr utan dess like!!!!!!!!!!!
I CAN DO IT!!!!!!!!!!!!


/ HANNA

Den har dagen var valdigt omtumlande, inte bara for det dar med taxisnubben. Men jag satt och pratade med pappan i min familj efter lunchen. Han ville att jag skulle prata lite engelska med honom for han ville lara sig. De har nat konstigt satt att lara ut engelska har for det ar ingen som lar sig... Men i alla fall, vi hade en liten engelskalektion. Och sen berattade han massa saker for mig om sitt "forra liv" och om sin omvandlig. Han ar numer kristen och mycket engagerad i kyrkan. Men fore var det mycket annorlunda. Men det ar mycket beundransvart att han var sa arlig och berattade allt for mig. Om vissa saker som han skamdes for och hur han var da.

Sen berattade han en massa jobbiga saker om barn harikring. Grannungen, han som jamt brukar komma in till mig och titta pa mina teckningar och rita  och nyfiket utforska mina saker, blir tydligen slagen av sin pappa. Det va riktigt jobbigt att hora. Det kandes som ett hart slag i magen. Sedan berattade han om fyra barn vars pappa tog livet av sig nyligen. Jag visste det redan, men han berattade mer om vad pappan hade gjort fore och hur allt gick till. Jag madde riktigt daligt av att hora allt. Att jag redan visste att den dar mannen hade tagit livet av sig var for att en larare pa skolan berattade det forst, sen hade jag ett av barnen  pa var bildlektion. Han fragade mig nar jag gick forbi om han fick beratta en sak. Javisst, sa jag. Ocksa berattade han helt rakt att hans apappa hade dott, hur det gick till och att de akte till skjukhuset och vad som hande dar. Det var ocksa riktigt jobbigt. Man vet liksom inte hur man ska hantera sant, vad ska man saga? Vad ska man gora?

Men sen pratade jag och pappa Wilder om bra saker. Han tyckte att jag gjorde en san bra grej som ville komma till Nicaragua och hjalpa barn. Att han har sett att jag ler hela tiden och att jag har uppfyllt min drom. Allt det ar mirakel sager han. Och ja, det kan jag halla med om. Sen kom han , kristen som han ar, in pa att allt detta goda i mig, allt det bra som hander mig, ar Gud.  Han har sagt flera ganger att jag kommer att vara kristen nar jag aker fran Nicaragua. Visst jag tycker vissa saker ar bra, men jag har redan min egen livsaskadning som jag haller fast vid. Jag tycker inte om det dar med att folja bibelns slaviskt och alla forbud och synd och allt sant. Men det ar annu lite svart att forklara det for honom. Han fragade varfor jag inte tror pa Jesus, eftersom allt detta bra hander och finns i mig. Men det ar en gata aven for mig, som inte ens gar att besvara pa svenska.

Jag hade faktiskt svart att halla taranra tillbaka efter allt jag fick hora, bade det fina och det hemska. Alla kanslor bara virvlade omkring i min mage.

Idag har jag minsann tvattat klader. det vill saga for hand pa en san dar rafflad stengrej. Mamman fragade om hon skulle gora det at mig, men jag ville gora det sjalv. Det gick bra och en flack som inte gick bort i tvattmaskinen hemma fick jag bort med supertvalen och hart stengnuggande! Sen har jag aven duschat riktigt for andra gangen. Annars ar det osa ur en hink som galler. Det har sin charm och jag borjar vanja mig vid det, sa det kandes lite konstigt att duscha som vanligt...

Och just det. Sen hade jag en liten privat bildlektion. Det borjade med att Wilder och grannungen ville rita av min snogubbe som jag hade gjort. Sen hangde aven Aryeris pa. Sen vare ville de gora det en gang till och da vallde det in en hel dros med ungar som ville rita snogubbar. Sa vi satt dar, atta nio  stycken, och ritade snogubbar vid ett koksbord i Nicaragua, varav majoriteten aldrig har sett en snogubbe. De var sa sota och sa noggranna. Det var riktigt roligt.

/ Emelie

Okej, jag vet inte riktigt var jag ska borja. Det blev lite komplikationer efter Managuaresan. Innan vi akte tankta jag: gud vad skont, den har gangen ska inte el Fresa med ( han som brukar skjutsa oss i taxi och som skulle dansa med mig hela tiden forra gangen och som ar jattesliskig och jag vet inte vad det ar men jag tycker verkligen inte om honom). Men sen blev det sa att han ville skjutsa oss dit, skjutsa oss runt i Managua och skjutsa hem oss till Dario  for 1000 cordobas, det var dealen. Jag kande pa mig att det skulle bli nat krangel och ville egentligen inte, men vi gick med pa det. Det kunde ju vara skont med en privat chauffor i Managua.

Allt var trevligt, vi akte till en stor galleria, at pa en mexikansk restaugang och sen akte vi till deras mormor, vilade och umgicks med nagra grannar och sen bar det av till diskoteket.  Jag kanske tar tillbaka lite att jag gillar derat krogvanor battre an vara, eller jag kanske inte ar van. For det blev sa otroligt lange. Men emelllanat var det riktigt roligt.  Vi skulle aka vid fyra men vi fick vanta langre aftersom Hilton och Livia aldrig ville sluta dansa.

Nar vi kom hem till mormorn igen sa taxisnubben: ni far sova en timme sen maste vi aka. Han skulle jobba. Antingen hade inte jag forstatt eller sa hade han inte berattat att vi behovde aka sa tidigt. Formodligen alternativ nummer 2. Okej, tankte jag och gick och la mig. Ett ogonblick senare kommer Hilton in i sovrummet och sager att han ar pa vag att aka redan. Och han akte. Vi blev forbannade. Hanna och jag tankte saklart inte betala alla  pengar eftesom han inte holl sitt avtal.

Sa vi fick ta en annan taxi och sen buss, efter att ha sovit i den obekvamaste sang jag nansin har sovit i. Forsta tanken var inte att jag langtade efter min egen sang i Sverige, utan min sang i Dario, som jag annars tycker ar sadar. I Managua var det tunn madrass, skithard sang och nan bulle har och en grop dar.

Vi hade inte atit nanting pa morgonen, sa ni kan ju tanka er min lycka nar vi kom hem och mamma Jolanda hade lagat spagetti! Jag var sa tacksam.

Pa kvallen var vi ivag med kyrkan som pappan ar med i ut i naturen och grillade, tande en eld, nan spelade gitarr och det var jattemysigt. Sen borjade de typ predika lite och be och greja, inget som jag brukar gora sa det blev lite langtrakigt for de ville ju aldrig sluta.

Och just nar jag satt dar kande jag att det varkte i magen av hunger, men vips nan minut senare kommer de och delar ut nan slags bananchips, faktikst riktigt gott. Men da kande jag att min mun var helt uttorkade och jag skulle kunna gora vad som helst for nagot att dricka. Och vad hander da? Jo de kommer runt med coca-cola. Sa man kan saga att det var en dag av tacksamhet.

Oj, nu blev det mycket annat. Man ater till el Fresa. Han kom hem till oss idag och han och Hilton diskuterade dealen och Hilton sa att vi inte tanker betala allt. Och snubben blev skitforbannad, borjade skrika at Hilton och sen stack han. Han korde forbi igen nar vi var pa vag abajo och stannade och pratade. Skrek Hilton rakt i ansiktet och viftade hotfullt med handerna. Och jag var sa jakla forbannad, men jag kunde inte forvandla allt jag ville saga till spanska och det var otroligt frustrerande. Vi far val sa hur det gar... Fortsattning foljer...

/ Emelie

Nu introducerar jag svensk musik för nicaraguanerna! Igar tittade jag pa Solen i ögnonen, den underbara filmen om Lars Winnerbäck, med Hilton. Han tyckte musiken var muy bonita. Och nu sitter han och lyssnar pa Mando Diao pa min mobil mitt emot. Bra där!

Alla fragar vad vi dansar till när vi gar ut pa krogen till Sverige, och de blir ganska förvanade och imponerande när jag säger att vi lika som dem dansar till bland annat Rihanna, Sean Paul, Beyoncé.

Men jag gillar musiken generellt bättre här, mycket mer rytmer. Och jag hoppas att jag kan lära mig dansa salsa och massa annat. Sen far jag väl introducera den musiken mer hemma. Mer latinomusik at svenskarna!



Ikväll ska vi som sagt till Managua, och pa kvällen blir det disco. Jag gillar även deras krogvanor bättre. De gar dit runt tio och haller pa till tre, fyra pa natten. Hemma är det ju inte en kotte där förrän halv tolv tidigast, och sen tar det ju slut pa en gang! Sa ikväll blir det till att dansa hela natten! Me encanta!

/ Emelie

Ja, da har jag till slut lyckats lägga upp nagra bilder!



Det här är gatan utanför mitt hus, huset ligger lite bakom pa vänster sida ( och syns alltsa inte i bild)

Detta är hunden Bruno, han är nog den snällaste och goaste hund jag har träffat, jättelugn och inte sa mycket för att leka, men han gillar att jaga getter.



Hilton och hans lilla kusin Juanita :)



Salsa pa födelsedagsfesten, som ni förstar sa är det tjejen i mitten allt handlar om...



Hiltons syster Aryeris



Och här har vi hela ligan: Danelia, Hilton, jag, Wendy, Eduardo, Fernanada, även känd som la Pituca, José och nan kille som inte sa särskilt mycket



Linslusen Wendy skulle absolut ha med sin fot

Ja, det var allt jag hade att bjuda pa för denna gang, jag hoppas att det gar bättre att ladda upp bilder i fortsättningen!

/ Emelie